Att Sverige är misskött och vår ekonomiska politik oansvarig råder det inga tvivel om. Tyvärr är det väldigt få länder som skiljer sig på den punkten, då i stort sett alla är en del av samma globala, skuldbaserade system och där många stater ser en svällande byråkrati och offentliga utgifter.

Därför är det kanske inte så konstigt att man i alla år från nationalistiskt håll varnat för den kommande systemkollapsen. Dagen då bubblan spricker, då skulderna blir för stora och återbetalningsmöjligheterna för små; när företag efter företag dukar under och svenskar i massor sätts hemlösa på gatan efter att bankerna tvångsinlöst deras tungt belånade och sönderspekulerade bostadsrätter och hus.

Kan detta hända? Absolut.

Är det säkert att det kommer hända, låt oss säga de närmaste 50 åren? Nej, inte alls.

Alarmism kan vara bra för att piska igång en opinion, men det är sällan en stabil grund för vare sig personliga eller politiska strategier. Än värre blir det när tron på den nära stundande systemkollapsen används som ursäkt för att inte agera idag, vilket det finns otaliga exempel på.

Jag har själv gjort mig skyldig

Jag själv har gjort mig skyldig till det. I min ungdom hade jag en tid då jag helt enkelt struntade i att sköta min personliga ekonomi, förvissad om att den kommande systemkollapsen ändå skulle nollställa mina skulder och folk knappast skulle ha tid att bry sig om mina finansiella synder i den närmast postapokalyptiska framtid som väntade oss.

Så här femton år senare så rullar samhället på ganska mycket som tidigare. Jag har visserligen betalat mina skulder, men det blev några år av att fokusera på att få upp näsan ovanför vattenytan snarare än att kunna spara eller investera i framtiden.

Många är också ursäkterna jag hört för att inte engagera sig för den nationella saken, eftersom det är "bättre att vänta tills det blir sämre" eller att "det måste bli sämre innan folk reagerar".

Visst kan man peka på Grekland och de nationalistiska framgångarna där i spåren av den ekonomiska krisen, men man kan lika gärna också titta på Spanien som drabbades av en liknande kris utan att något genuint nationellt alternativ fick sitt stora genombrott.

Det finns betydligt fler faktorer än det.

Vilket alternativ vill vi vara?

Vad än värre är; till vilken typ av nationellt alternativ ska de sökande svenskarna vända sig när allt faller samman, ifall strukturerna inte redan finns på plats?

Nej, det blir för mig allt mer tydligt att detta tal om systemkollapsen många gånger bara är en enkel ursäkt för att slippa ta ansvar här och nu, vare sig det gäller ens personliga liv eller ens politiska engagemang.

Det påminner om att man inte bildar familj och skaffar barn för att man inte vill "föda barn till en sådan här hemsk värld" eftersom allt kommer bli så mycket värre.

Tänk om våra förfäder hade resonerat på det viset när Sverige led av krig, missväxt och svält. Då hade du förmodligen inte existerat idag.

Det är dags att vi nationalister börjar ta vårt uppdrag på allvar. Kavla upp ärmarna och möt framtiden som en rakryggad man eller kvinna; fatta beslut med långsiktigheten i fokus; investera i dina barn, dina barnbarn och ditt folk; arbeta för att putta opinionen och utvecklingen i rätt riktning istället för att drömma om någon gudasänd snabblösning.

Vi är bara i början av det som vi på Motgift brukar beskriva som ett maratonlopp. Men ska vi vara helt ärliga så kanske det inte ens är ett marathon, utan ett evigt lopp där vi ständigt arbetar för att förbättra levnadsvillkoren för vårt folk. Och med förståelsen för att vår strävan är evig, bör du också förstå att det aldrig finns någon "rätt" tid att vänta på.

Varje dag som du inte investerar i att försöka föra den nationella tanken framåt är en förlorad dag.

Så, vad väntar du på?