Stödet till ukrainarna är en principsak

Allt för många som betraktar kriget i Ukraina gör det utifrån en falsk dikotomi. Mitt stöd till det ukrainska folket är en principsak. Låt mig förklara varför.

Kriget i Ukraina har pågått sedan 2014, men det är nu mer än ett år sedan som den stora upptrappningen tog fart i och med Rysslands invasion och försök att ta Kiev. När detta skrivs maler köttkvarnen — som för tankarna till världskrigens fasor — europeiska söner och döttrar i Barkhut och längs med andra frontlinjer i östra Ukraina. Med ojämna mellanrum avfyras robotar mot andra ukrainska städer, och flera gånger har vi sett hur så kallade kamikazedrönare flyger in i ukrainska bostadshus.

När jag började formas ideologiskt gjorde jag det i etnopluralismen. Denna idé, inte minst formulerad av Richard McCulloch, förespråkar alla folks rätt till ett eget hemland och ser dessutom ett egenvärde i den globala etniska mångfalden och dess bevarande. McColloch talar bland annat om en "moralisk rasism", där man erkänner att det finns olika etniska grupper och raser, samt motsätter sig ett folks rätt att dominera ett annat.

"Moralisk rasism är bevarandets medelväg, den 'gyllene medelvägen' mellan de två motsatta destruktiva extremlägena. Den stakar ut en rasligt bevarande kurs mellan den omoraliska rasismens Skylla och den rasliga nihilismens Karybdis."

Med tiden har jag så klart insett att etnopluralismen som politisk ideologi är en utopisk återvändsgränd, men jag menar att den fortfarande har bäring som filosofi och moraliskt rättesnöre när man betraktar konflikter och krig folk emellan.