Ett av de viktigaste vapnen i en ideologisk krigföring är språket och kontrollen över diskursen. Med den vetskapen kan vi också analysera det politiska samtalet på ett annat sätt än tidigare, lära oss att undvika fallgropar och dessutom bli bättre på att forma den framtida politiska debatten.

Nyligen såg jag ett avsnitt av den politiska dramaserien "House of Cards" med Kevin Spacey i huvudrollen. Han spelar där den amerikanske kongressledamoten Francis Underwood som arbetar med minst sagt tvivelaktiga verktyg, vilka på många sätt tyvärr speglar den politiska verkligheten. I detta avsnitt, det femte i ordningen, behandlas en schism mellan Undewood och lärarnas fackförbund; en schism som resulterat i en strejk från lärarfackets sida.

I ett försök att bryta upp strejken utan att tillmötesgå fackets krav fabricerar Underwood ett attentat riktat mot hans hem som han sedan skyller på fackförbundet och menar att deras ledare inte kan hålla koll på sina medlemmar. I en scen sitter han tillsammans med sin assistent för att arbeta fram en bra fras att hamra in i folks medvetanden, när hans fru kommer in och kläcker idén om "oorganiserad arbetskraft" (för att parafrasera fackföreningens tal om "organiserad arbetskraft"). Detta begrepp används sedan de kommande dagarna av alla som står på Underwoods sida i konflikten, vilket gör att även till synes oberoende analytiker och nyhetsankare använder termen.

House of Cards må vara fiktion, men inte mindre är det precis så här som opinionsbildare arbetar i verkligheten. Jag är väl medveten om att detta inte är någon revolutionerande upptäckt från min sida, men det är viktigt att belysa och påminna om detta för att ge dig som läsare av såväl fri som regimtrogen media fler verktyg för att dekonstruera deras propaganda.

De senaste månaderna har vi kunnat se hur begrepp som "näthat" och "järnrörssajter" fått allt mer plats i regimmedia, och dessa begrepp har använts för att smutskasta nationalister och invandringskritiker. Istället för att diskutera sakfrågor som massinvandringens ofantliga kostnader, svenskfientliga övergrepp och storfinansens utsugning av vårt folk så väljer man att hamna i en metadiskussion om svenskarnas reaktioner på dessa problem och huruvida svenskarna uttrycker sig alldeles för ociviliserat när de tröttnat på gruppvåldtäkter och folkutbyte.

Det är precis så här det funkar. När tusentals svenskar tar sig till Salem för att minnas den mördade Daniel Wretström väljer regimmedia att fokusera på Daniels klädstil och politiska åsikter istället för att han blivit bestialiskt mördad av ett invandrargäng som dömdes till "straff" som knappt motsvarar det för förargelseväckande beteende. När nationalister riktar kritik mot utförsäljningen av Sverige, de låga straffen för sexualbrott eller hetslagstiftningens rasistiska uppbyggnad så väljer media att -- i mån de ens skriver om det -- nöja sig med att förkasta aktivisterna som "rasister" och "extremister".

Man skapar ord och grepp och sedan fyller man dem med positiv eller negativ laddning för att kunna använda som försvar när man inte vill diskutera sakfrågor. Då kan man himla med ögonen och tala om "mänskliga rättigheter", "allas lika värde" och "jämlikhet", eller höja fingret och gorma om "rasister", "extremister" och "homofober". Det sägs att en fungerande demokrati kräver en fri debatt, men den politiska debatten i Sverige idag är inte bara allt annat än fri, den är i det närmaste obefintlig. Istället består den av ett gäng proffstyckare som sprider plattityder och välinövade fraser i en ständigt pågående dokusåpa med samma ständiga förlorare: Det svenska folket.

Men genom att förstå hur makten arbetar med att ladda diverse begrepp med positiv och negativa associationer kan vi också arbeta på samma sätt. Vi har kunnat se hur begreppet svenskfientlig hamrats in under snart två decennier av nationalistiska aktivister, och i dagsläget använts i både regimmedia och i riksdagen.

Jag har i den här krönikan använt ett flertal sådana begrepp, vilka kan du hitta?