Det är lika bra ett erkänna det; alla dagar är man inte på topp och det är inte alltid som kämparviljan står som högst. Ibland kan man till och med drabbas av ren defaitism. Det finns dagar då jag tittar på svenskarna, nordmännen och européerna och bara suckar. Vad är det för några typer egentligen? Hur kan de vara så självdestruktiva? Hur kan de ha sådant tunnelseende? Varför ska jag lägga min tid och kraft på att förbättra deras framtid när de uppenbarligen inte vill få det bättre?

Jag skriver inte detta för att fylla er med negativa tankar, snarare tvärtom. Jag skriver detta för att jag vet att så gott som alla som läser detta har känt och tänkt samma sak, och jag är övertygad om att vi bör prata om dessa tankar för att folk inte ska tro att de är ensamma med dem. När man följer nationalistiska företrädare kan man nästan få känslan av att vi är robotar, att vi inte har dåliga dagar då det är skitjobbigt att motivera sig för att gå ut och dela flygblad eller tala på något trött torg i en håla vi knappt kommer ihåg namnet på när vi kommer hem på kvällen igen. Men det är inte sant, vi har alla sådana dagar.

Vi bör heller inte vara rädda för att ha sådana dagar. Det är något mycket mänskligt. Även om vi inte alla kan få en bipolär diagnos, så vore det snarare mer skrämmande om vi inte hade omväxlande humör och motivation. Viktigare är snarare hur vi ska hantera sådana dagar, och hur vi så snabbt som möjligt kommer upp på fötterna igen. För det är ingen högoddsare att en nationalist som just för tillfället inte känner sig övertygad inte heller presterar lika bra som den som vaknat med ett leende på läpparna och inte vill något annat än att bege sig ut och sprida nationalismens kärleksbudskap.

Det kanske viktigaste när man känner sig i en dålig period är att inte dra ner sina kamrater, men samtidigt måste man kunna prata med någon och inte låsa in sig och älta för mycket. Därför bör man i första hand tala med sina närmast överordnade inom partiet, och om man inte är organiserad så kan man ta kontakt med någon nationalistisk företrädare via e-post; tro mig, de kommer svara. Dessa personer finns där de gör för att de inte ska påverkas av sådant här lika enkelt, och är därför bättre att vända sig till än till den som kanske är lite nyare i den nationalistiska kampen.

Man bör även lära sig att ta vara på de många positiva minnen man har från sin tid som nationalist, för att kunna plocka fram dem i sådana här stunder.  Jag brukar tänka på positiva kommentarer man fått från folk på stan, när folk kommit fram till en på arbetsplatsen för att snacka nationalism eller när vi – likt vi gjorde på första maj i Eskilstuna i år – visat prov på fantastisk kamratskap och offervilja för varandra.

Men man kan även gå djupare. När man känner att man nästan förlorat hoppet och tron på svensken, så tänk tillbaka på vad svenskarna och européerna uträttat genom åren. Tänk tillbaka på den oerhörda skaparkraft och kämparanda vi visat upp genom årtusenden. Den har inte försvunnit.  Den är inte död. Den är levande, om än vilande. Om än nedtryckt av liberal och marxistisk propaganda. Svenskarna har skapat så mycket vackert, byggt en fantastisk civilisation och slagits mot fiender när det har behövts. Den skaparkraften och styrkan finns fortfarande där, den är nedärvd i vår själ och vårt DNA.

Därför är jag inte orolig, åtminstone inte på längre sikt. Jag vet att den där kraften finns inom svenskarna, vi måste bara återfinna den och kanalisera den rätt. Det är vår uppgift, vi som är en del av den nationalistiska oppositionen, att hjälpa våra medmänniskor i den riktningen. Vi gör det genom att vara rakryggade föredömen, leva som vi lär och ständigt påminna svenskarna om att de har all anledning att vara stolta. Genom att vara pålästa om vår egen historia, våra innovatörer och våra mest framstående inom alla möjliga områden, kan vi enkelt visa för svensken vilket fantastiskt folk hon tillhör.

Jag skäms inte för att säga det, tvärtom; svenskarna är fantastiska! Ja, svenskarna är faktiskt tillochmed världen bästa folk. Men precis som att en stjärnspelare som Gunnar Nordahl i fotboll kunde dra på sig en skada som hindrade honom från att alltid visa upp sina kunskaper, eller att tenoren Jussi Björling kunde drabbas av en förkylning och därmed inte var bäst just för tillfället, så har även vi som folk hamnat i en svacka.

För kollar vi på det hela ur ett större perspektiv så är detta bara en parantes i historien. En svacka. Ett korsband som krånglar. En förkylning som satt sig på stämbanden.

Men med tiden går det inte att undertrycka det fantastiska som bubblar inom oss. Det går inte att hålla undan den svenska skaparkraften och gemenskapen. Vi ser bara till att hjälpa till lite på traven så att det inte behöver ta onödigt lång tid.