För den som inte förkovrat sig i äldre litteratur, och med äldre åsyftar jag egentligen bara sådant som utkom innan 1968, kan det vara lätt att gå på propagandan om att Sverige alltid varit det antisvenska samhälle det är idag. Vi har nämligen vant oss vid att media, politiker och kulturpersonligheter uttalar sig om att det inte finns några svenskar, eller något som är typiskt svenskt. ”Ursvenskt är bara barbariet, resten av utvecklingen har kommit utifrån” sa till exempel den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt i ett ökänt tal i invandrarförorten Ronna 2006.

Men det är självklart att det inte alltid har varit så. De antisvenska, och i förlängningen antinordiska, strömningarna är relativt nya företeelser. Det finns flera orsaker till att de fått fäste i den vita världen på senare år, och en avgörande sådan händelse är så klart slutet av andra världskriget. Tysklands och nationalsocialismens förlust och den efterföljande propagandan gjorde det inte bara svårt för en rasligt medveten nationell rörelse att spira, utan infekterade också stora delar av samhällskroppen med vad som kommit att beskrivas som etnomasochism.

I just Tyskland fick det en hel del osmakliga konsekvenser, där till exempel Röda Armefraktionen använda sin ”antinazism” som förevändning för terroristdåd. En annan sådan strömning är de som kallar sig just ”Antideutsche” och som vill utrota tyskheten, och på allvar menar att tyskheten i sig ledde fram till den så kallade förintelsen under andra världskriget. Det är dock inte något exklusivt tyskt fenomen, utan över hela den vita världen har vi sett en ideologisk rörelse växa fram som är så väl antivit och antieuropeisk.

Dessa antivita — och i Sveriges fall svenskfientliga — rörelser kombinerade med den historiska massinvandringen till Europa har försatt oss som svenskar i en väldigt prekär situation. Vi möts av påståenden om att det inte skulle finnas något typiskt svenskt, eller att svensk är den som någon gång åkt tunnelbana i Sverige, vilket Åsa Romson (mp) påstod i en debatt i riksdagen den 17 oktober 2012. Vi ser hur ickesvenska, men etniskt medvetna, rörelser i Sverige kommer med krav på att det svenska samhället ska anpassas till dem. Allt detta samtidigt som den svenska skolan skiftat fokus från att lära om Sveriges och svenskarnas storslagna historia, fantastiska uppfinningsrikedom och lojala karaktär till att bli ett instrument för att slå i svenskarna ännu lite mer vit skuld. Om svenskar nu överhuvudtaget existerar så är de onda, eller tråkiga, eller fula, eller alla tre på samma gång.

2004 publicerade Aftonbladet (12/4) en krönika av judinnan Joanna Rytel som förklarar att hon ”aldrig tänker föda en vit man” eftersom att hon inte vill "utsätta andra tjejer för samma obehag i framtiden eller begränsa deras sexliv”. I det här scenariot existerar alltså vita människor, ja till och med vita karaktäristiska drag — om än alla dåliga.

Men det är så det politiskt korrekta paradigmet ser ut och verkar: Det vita, europeiska, nordiska eller svenska finns, men bara om det kan beskrivas i negativa ordalag. Allt positivt som skulle kunna gå att kopplas till vita, nordmän och svenskar är ett resultat av vit ondska; av rasism, diskriminering och exploatering av de andra raserna.

Därför är Nordiskt Kynne en så intressant bok. Inte för att den på något sätt skönmålar svenskarna eller de andra nordiska folken — tvärtom. Istället ger den en mångfacetterad bild av de drag som karakteriserar de folk som gjort Norden till civilisationens krona. Dessutom är den rolig att läsa, och jag är säker på att du många gånger kommer skratta igenkännande. Många av de betraktelser som utlänningar gjort när de besökt våra breddgrader finns med i boken, och några av dessa kan kanske göra en lite förbannad — men självdistans får väl sägas vara, åtminstone på senare tid, ett svenskt drag.

Men framförallt är den viktig. Den säger så oerhört mycket om den degeneration vårt samhälle har genomlidit det senaste halvseklet, om inte längre. Den här skriften understöddes till exempel ekonomiskt av den svenska riksdagen när den trycktes 1931, något som så klart vore otänkbart idag då pengarna istället går till litteratur som förringar, hånar eller helt förnekar svenskarna.

Boken är därför något av en kulturskatt som man bör bläddra i med jämna mellanrum. Speciellt under de tider det känns som jobbigast, och när den svenskfientliga hetsen är som mest intensiv — då är det bra att kunna blicka tillbaka och tänka på hur kort tid det är sedan man faktiskt hade en vettig och balanserad syn på detta i Sverige, och med det också förvissa sig om att pendeln lika snabbt kan vända igen.

Boken kan beställas från Logik förlag