Att ignorera "nya Salem" var rätt beslut

Varför vi tackade nej till Salemmarschen, om nostalgi som politisk återvändsgränd och om behovet av att lämna en självdestruktiv rörelsekultur bakom oss.

Veckobrev #45-2025 (läs tidigare veckobrev här)

Kära vänner,

Jag hoppas att allt är väl med er. Själv har jag dragits med en seg infektion och en feber som gått upp och ned de senaste dagarna. Troligen är det helt enkelt resultatet av en för kroppen ovanligt intensiv helg, som jag nu långsamt återhämtar mig ifrån.

Det är egentligen inte rätt tillfälle att ligga still i sängen, eftersom mycket är i rörelse just nu. Arbetet med Runströms förlag går över förväntan och under det kommande kvartalet har vi en handfull nya titlar att ge ut. Därutöver förbereder vi några mycket stora nyheter inför början av nästa år. Sådant kräver både fokus och uthållighet.

Men i dagens veckobrev vill jag inte blicka framåt. Jag vill istället uppehålla mig vid helgens försök att återuppväcka Salemmanifestationen. Eller som arrangörerna nu valt att kalla den, Salemmarschen.

Vi i Det fria Sverige kontaktades med en inbjudan att delta och erbjöds även talartid. Jag lyfte frågan till vårt förtroenderåd och det krävdes ingen längre diskussion innan vi enades om att tacka nej. Vi ville varken delta eller tala.

Den första november skrev jag i mitt veckobrev:

Den gamla nationella rörelsen är fast i ett självdestruktivt mönster. Den förmår inte längre skapa liv. Den lever på konflikter, på ilska, på känslan av att vara mot alla andra.

Nya krafter kommer in, brinner starkt, men slocknar lika fort. De tror sig ha nya idéer, men det är ofta bara gamla misstag i ny förpackning.

Jag har sett det så många gånger. Och jag vägrar se ännu en generation slukas av samma hjul.

Vi måste våga gå vidare. Inte för att vi föraktar de som en gång försökte, utan för att vi faktiskt lärt oss något av deras misstag.

Vi måste sluta tro att förändring kommer genom ilska, konfrontation och kortsiktiga utspel. Det leder bara till ännu mer splittring och ännu mindre kraft.

Det som utspelade sig i Salem den 6 december 2025 bekräftade detta med full tydlighet. Jag är i dag ännu mer övertygad om att den enda rimliga vägen är att gå vår egen och lämna den så kallade nationella rörelsen bakom oss.

Låt mig förklara varför.