Att tänka i generationer
Om långsiktighet som strategi
Del tre i serien Bortom reaktionen.
Denna text handlar om generationstänkande i praktiken, med historiska exempel och konkreta förslag på hur vi bör arbeta.
Det finns ett sätt att tänka som nästan helt försvunnit ur det offentliga samtalet. Det handlar om tid. Inte om nästa vecka, nästa val eller nästa kvartal, utan om nästa generation. Och generationen efter den.
De flesta politiska projekt idag mäter framgång i månader. En lyckad kampanj, ett genomslag i media, en uppåtgående kurva i opinionen. Även de som säger sig vilja förändra samhället i grunden tänker sällan längre än till nästa kongress eller nästa valrörelse. Tidshorisonten krymper, och med den krymper också förmågan att bygga något som varar.
Detta är inte bara ett problem för partier och rörelser. Det är ett problem för hela vår civilisation. En kultur som inte längre förmår tänka i generationer är en kultur som håller på att förlora sig själv.
Katedralernas lärdom
Under medeltiden påbörjades byggen som ingen av de inblandade skulle få se färdiga. Katedralen i Köln tog över sexhundra år att fullborda. Notre-Dame i Paris byggdes under nästan två sekel. De hantverkare som lade de första stenarna visste att deras barnbarn, kanske deras barnbarnsbarn, skulle vara de som såg valven slutas.
Ändå byggde de. Inte för sin egen skull, utan för något större. De förstod sig själva som led i en kedja som sträckte sig både bakåt och framåt i tiden.
Detta sätt att tänka är främmande för den moderna människan. Vi har lärt oss att värdera det omedelbara, det mätbara, det som ger avkastning inom överskådlig tid. Att investera i något man själv aldrig kommer att skörda framstår som irrationellt, nästan obegripligt.
Men det är precis detta som skiljer civilisationer som varar från civilisationer som faller.
Traditionen som de dödas rösträtt
G.K. Chesterton beskrev traditionen som “de dödas demokrati” (Ortodoxi, 1908). Han menade att vi inte har rätt att ignorera våra förfäders röster bara för att de råkar vara döda. De som levde före oss hade också insikter, erfarenheter och visdom. Att avfärda allt detta i namn av nuets överlägsenhet är en form av tidsmässig provinsialism.
