Veckobrev #41-2026 (läs tidigare veckobrev här)
Käre unge vän,
När jag var i tjugoårsåldern satt jag en gång och pratade med en äldre bekant om vad jag skulle göra med mitt liv. Jag var full av saken. Sverige brann, tyckte jag, och den som såg det hade inte rätt att sitta still.
Han lyssnade. Sedan sa han något jag inte ville höra. Bygg en hävstång först, sa han. Skaffa dig ett företag som drar in pengar. Pengar ger makt och inflytande, och med det i ryggen kan du gå in i politiken och faktiskt flytta något.
Jag tyckte att det lät fegt. Kanske lite borgerligt. Det var på den tiden Magnus Söderman talade om att ge “allt mot fienden”, och det var precis vad jag ville. Jag trodde att resultaten skulle komma snabbt om vi bara gav tillräckligt mycket.
Jag hade fel. Jag borde ha fortsatt bygga de företag jag höll på med, och väntat med att engagera mig tills jag var över trettio. I dag är jag 44 och förstår att han hade rätt. Det tog mig tjugo år.
Jag räknar inte med att du lyssnar bättre än jag gjorde. Men jag skriver ändå. Förra sommaren skrev jag om vad jag önskar att jag visste som ung nationalist, och det var ett brev om mina misstag. Det här handlar om dig.
Du måste inte offra allt
Det finns en romantik i att kasta allt åt sidan för saken. Säga upp sig, hoppa av utbildningen, lämna flickvännen som “inte förstår”. Jag känner igen den. Jag levde i den.
Men ett folk överlever inte på martyrer. Det överlever på fäder och mödrar, på snickare, läkare, ingenjörer och bönder, på människor med egna pengar och eget omdöme. Din familj och ditt yrke konkurrerar inte med saken. De är ditt bidrag till den, kanske det viktigaste du någonsin ger.
Och en sak till, som jag önskar att någon hade sagt rakt ut: ingen kommer att tacka dig.
Det finns ingen pension i den här rörelsen. Det finns ingen hedersplakett för den som gav sina bästa år och sedan inte orkade mer. Jag har sett många brinna ut. Människor som var helt centrala för rörelsen på 00-talet är i dag namn som nykomlingarna aldrig har hört. Den som bränner ut sig går dessutom förlorad för saken, inte bara för sig själv. En trött man på fyrtio som har slitit sönder sitt liv gör mindre nytta än en som har byggt något och fortfarande har kraft kvar.
Under flera år på 00-talet levde jag på närmast existensminimum för att ägna mig på heltid åt “kampen”. Jag gjorde några ströjobb ibland för att överleva, men skulderna hos inkasso och kronofogden växte hela tiden. De tog många år att betala tillbaka.
2015 valde jag att gå ner 40 000 kronor i månaden i lön för att kunna arbeta heltid med vårt medieprojekt Motgift, och jag ångrar det egentligen inte. Men då hade jag betalat av alla mina skulder, och jag hade byggt en liten buffert för familjen. Jag hade också alltid möjligheten att gå tillbaka till mitt gamla jobb.
Det är skillnaden mellan att offra sig och att satsa. Första gången hade jag ingenting att stå på. Andra gången hade jag en hävstång.
Gå in där det redan bär
Den andra frestelsen är att starta något eget. Tre kompisar, ett namn, en logga och en Telegramkanal. Jag har sett det hundra gånger och jag har gjort det själv. Det blir sällan mer än pojkar som leker generaler.
Gå in där det redan finns en struktur som fungerar. För många av er betyder det Sverigedemokraterna. Jag vet allt som går att säga om partiet, och det mesta har jag sagt själv. Men SD har just gått bakåt i ett val och diskuterar nu vart det ska. Sådana diskussioner avgörs av vilka som sitter på mötena. Partiet behöver unga människor med ryggrad mer nu än när det gick bra.
Är det inte SD kan det vara hembygdsföreningen, idrottsklubben, Hemvärnet, församlingen eller en företagarförening. Det viktiga är att ditt arbete får fäste någonstans. Där lär du dig det som ingen bok och ingen podd kan ge dig: att skriva ett protokoll, lägga en budget, vinna en omröstning och samarbeta med människor du inte tycker om.
Du undrar kanske varför jag ger det här rådet när jag själv står utanför SD. Svaret är enkelt. Jag har bränt mina broar. Med mitt förflutna vore jag en belastning för partiet i dag. Det är en avvägning som partier måste göra hela tiden, och jag håller det inte emot dem.
Men just därför skriver jag det här. Du har inte bränt några broar än. Låt bli.
Du vet inte allt
Jag vet hur det känns att vara tjugofem och ha läst allt. Man har sett föreläsningarna, följt trådarna, kanske till och med läst några av de gamla böckerna, och bilden känns komplett.
Det är den inte. Att ha läst är något annat än att ha levt. Det mesta jag i dag tror mig förstå om människor, makt och organisationer har jag lärt mig genom att misslyckas.
Som ung var jag övertygad om att snabba resultat var möjliga om vi bara gav allt. Jag hade läst tillräckligt för att tro det, men inte levt tillräckligt för att se varför det var fel. Den äldre bekanta som pratade om hävstänger hade inte nödvändigtvis läst mer än jag. Han hade levt längre.
Att vara säker på sin sak vid tjugo är inget fel. Farligt blir det först när säkerheten aldrig släpper taget, och du inte längre hör det när någon äldre försöker säga något viktigt.
Att läsa är en början
Att du har läst ända hit är en bra början. Men det räcker inte.
Så här är mitt förslag. Ring någon som är trettio år äldre än du, någon du respekterar, och fråga vad han eller hon ångrar. Lyssna utan att argumentera. Och om du är på väg att säga upp dig eller hoppa av en utbildning för sakens skull: vänta ett år till. Bygg din hävstång först.
Jag fick det rådet för mer än tjugo år sedan. Det tog mig halva livet att förstå det. Nu ger jag det vidare till dig, och hoppas att det går fortare den här gången.
Din vän,
Dan Eriksson
Mariestad
15 november 2026

Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare


