Där Neuding börjar slutar våra tonårsminnen

Om hur klass och invandring formade ett Sverige som vuxenvärlden vägrade se, och hur det drev en generation ut i utanförskap.

Paulina Neuding är aktuell med en ny bok. En bok jag inte läst än, och jag vet faktiskt inte om jag kommer läsa den heller; det känns inte som att jag är målgruppen.

Jag hörde henne nyligen i podcasten Den sista måltiden. Det var intressant, inte för att jag fick nya insikter, utan för att jag kunde höra hur hon med stor övertygelse presenterade sådant som varit självklarheter för mig sedan slutet av 1990-talet som om det vore nya upptäckter. Men någonstans i samtalet konstaterar hon något viktigt. Att man under lång tid valde att strunta i vad som hände i orten, eftersom det bara var resurssvaga som drabbades. Invandrare som saknade röst. Svensk arbetarklass som saknade försvarare.

Och hon har rätt.

När vi, de svenska arbetarungarna i förorten, valde att inte acceptera våld och svenskfientlighet, möttes vi inte av förståelse. Vi möttes av hotelser och stämplar. Vuxenvärlden kallade oss rasister. I deras värld fanns inte problemen vi beskrev. Och om de motvilligt erkände att något inte stod rätt till så ansåg de att social ingenjörskonst, mer integration och fler projekt skulle lösa allt på sikt.

Vi vet alla hur det gick.

Och jag vet också hur den där etiketten, den där stämpeln som pressades på mig innan jag ens fyllt arton, sköt ut mig i ett utanförskap som formade många år av mitt liv. Jag har skrivit om detta tidigare, bland annat i ett veckobrev i april, hur vi som unga gjorde det enda rimliga. Vi vände oss till de vuxna. Vi var uppfostrade att konflikter skulle lösas genom samtal. Så vi talade med lärare, rektorer, fritidsledare och föräldrar. Vi bad om hjälp.

Vi fick aldrig någon.

I efterhand vet jag att min väg hade blivit en annan om vuxenvärlden tagit vår oro på allvar. Jag hade sluppit så många av de omvägar som formade både mina insikter och mina misstag.

Straffet blev dessutom dubbelt. Först blev vi stämplade som rasister av skola och socialarbetare. Sedan blev vi det igen när vi sökte oss till den enda miljö där vår oro inte avfärdades som fördomar. Den nationella rörelsen. Där möttes vi av media som beskrev oss som hot. Av Expo som byggde karriärer på att kartlägga och demonisera unga som försökte hantera en verklighet ingen ville tala om. Av våldsgrupper som AFA, indirekt finansierade genom skattepengar, som såg oss som legitima mål.

Det utanförskapet gjorde något med oss. Hoten utifrån ledde till att vi slöt oss ännu mer inåt. Vi blev en subkultur som byggde sin identitet på konflikt, på grupptryck och på en sorts inverterad stolthet. Ett vi mot världen som stärkte sammanhållningen men förvärrade vår blindhet. Jag har skrivit tidigare om hur den nationella rörelsen inte främst var politisk. Den var subkulturell, med egna koder, hierarkier och initiationer. Det var en miljö där ressentiment frodades, men där ingen egentlig lösning fanns att hämta.

Under 2000-talet bredde mångkulturen ut sig över landet. Problemen som tidigare var begränsade till vissa områden blev allmän erfarenhet. Det som varit våra varningar blev plötsligt borgerliga talepunkter. Till och med vissa vänsterdebattörer började erkänna att de haft fel. För sent, naturligtvis, men trots allt ett erkännande.

Men medan debattklimatet skiftade stod vi kvar. Tusentals svenska arbetarungar vars liv formats av en ideologiskt förblindad samtid. Människor som gavs två val. Antingen acceptera våldet, hoten och stigmatiseringen i tysthet, eller söka sig till en marginaliserad miljö där ilskan åtminstone togs på allvar.

Det är det här som saknas i dagens berättelse om Sverige. Man talar gärna om politikens ansvar, om migrationens storlek och om integrationsmisslyckanden. Men man talar sällan om de människor som bar konsekvenserna av alla felbeslut. Inte som siffror, utan som förlorade år, trasiga relationer och identiteter byggda på försvar snarare än utveckling.

Skillnaden mellan då och nu är att problemen inte längre går att ignorera. Mångkulturens baksidor har blivit nationella. Men en annan viktig skillnad är att det idag finns opolitiska och politiska kanaler där människor kan uttrycka sin oro utan att kastas huvudstupa in i extremismens logik. Det finns alternativmedier, poddar, föreningar och partier som åtminstone försöker formulera kritik på ett konstruktivt sätt.

Dagens ungdom behöver därför inte ta på sig det ok som jag och många andra bar. De behöver inte bli isolerade i en subkulturell miljö där varje form av ilska förvandlas till identitet. De behöver inte formas av ressentiment i samma utsträckning som vi gjorde.

Det är just därför jag är så tydlig, ibland hårdare än man kanske förväntar sig, när jag kritiserar äldre personer som idag försöker rekrytera unga svenskar in i ännu ett mörker. Människor som aldrig kommit ur sitt eget hat, som fortfarande bär på samma ilska som präglade deras tonår, och som nu lockar nya generationer att göra samma misstag. De erbjuder inte vägledning. De erbjuder inte samhällsbygge. De erbjuder ännu ett utanförskap, bara med ny estetik och nya slogans.

Det är ansvarslöst. Det är omoraliskt. Och det är ett svek mot de unga som idag faktiskt har andra vägar. Vägar som leder till verklig påverkan, till organisering utan destruktivitet, till gemenskap utan självförakt och till ett liv där man kan vara både engagerad och hel.

Vi som var där inne i det subkulturella maskineriet vet hur svårt det är att ta sig ut. Vi vet hur lång återhämtningen kan vara. Vi vet hur lätt det är att romantisera det man en gång varit del av, särskilt när omvärlden fortfarande inte förstår vad som drev en dit från början.

Men vi vet också att Sverige befinner sig i en tid då vuxna måste vara vuxna. Inte potentiella kultledare för arga tonåringar. Inte rekryterare åt rörelser som saknar framtid. Utan vuxna i den egentliga och ädla meningen. Människor som kan hålla huvudet kallt när andra känner desperation. Människor som kan visa unga att kamp inte behöver födas ur hat, utan ur ansvar och kärlek till det egna folket.

Vi kan inte göra om 90-talet. Vi kan inte skriva om vår egen historia. Men vi kan se till att nästa generation slipper göra samma misstag.

Det är vår skyldighet. Det är vad mognad innebär. Och det är vad jag, i dag, anser vara en central uppgift för varje svensk som vill vårt folk väl.

■

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare