Den trojanska hästen från New Delhi

Hur EU:s nya "frihandelsavtal" med Indien accelererar folkutbytet bortom demokratins kontroll.

Veckobrev #4-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Den 27 januari 2026 står Ursula von der Leyen och António Costa i New Delhi och annonserar vad de kallar “the mother of all deals”. Världens största frihandelsavtal. Två miljarder människor. En fjärdedel av global BNP. Rubrikerna handlar om tullar, marknadstillgång och europeisk strategisk autonomi i skuggan av ett alltmer opålitligt Trump-Amerika.

Det låter som teknisk handelspolitik. Det är det inte.

Begravt i avtalstexten finns ett kapitel som sällan nämns i presskonferenserna. Ett kapitel om “arbetskraftsmobilitet och yrkeskompetenserkännande”. Översatt till klarspråk: en institutionaliserad kanal för indisk invandring till Europa. Och till skillnad från vanlig migrationspolitik, som åtminstone i teorin kan ändras av framtida regeringar, kommer detta att vara inskrivet i ett internationellt avtal. Bindande. Permanent. Bortom väljarnas räckvidd.

Det som inte står i rubrikerna

Låt mig vara konkret om vad avtalet faktiskt innehåller.

Snabbare, fleråriga affärsvisum för indiska IT-specialister och ingenjörer. Strömlinjeformade regler för EU Blue Card, unionens arbetstillstånd för högkvalificerad arbetskraft, med handläggningstider som kan minska med 40 procent. Ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer inom sjukvård, arkitektur och IT. Ett pilotkontor i Indien för rekrytering av IT-specialister direkt till Europa.

Det är knappast en slump att denna dimension hållits i skuggan. Migrationsfrågor är politiskt explosiva i Europa just nu. Väljare i land efter land signalerar att de vill ha mindre invandring, inte mer. Så man pratar om tullar istället.

Men för Indien är arbetskraftsmobiliteten inte en bisak. Den är kärnan. Indiens förhandlare har konsekvent drivit på för vad som i WTO-terminologi kallas “Mode 4”. Begreppet låter tekniskt, men innebörden är enkel: fri rörlighet för arbetskraft över gränserna, utan krav på att företag måste följa med. Enskilda indier ska kunna ta jobb i Europa lika enkelt som en svensk idag tar jobb i Norge. De vill ha borttagande av krav på att bevisa att ingen lokal arbetare kan fylla positionen. De vill ha längre vistelsetider. Multi-entry-visum. Undantag från dubbla socialavgifter.

Indien har 1,4 miljarder människor, varav hundratals miljoner unga och utbildade. Indiska politiker kallar det landets “demografiska utdelning”, som om befolkningen vore en aktieportfölj som nu ska börja ge avkastning. Avtalet med EU är mekanismen för att inkassera den utdelningen i Europa.

Siffrorna talar redan sitt tydliga språk

Det mest slående är att vi inte behöver spekulera om vad som kommer hända. Vi kan titta på vad som redan hänt.

I Tyskland har antalet indiska medborgare tredubblats på tio år. År 2015: 86 000. År 2025: 280 000. Över 50 000 indiska studenter finns vid tyska universitet, ett stadigt flöde av framtida arbetskraftsinvandrare.

I Sverige har indier blivit den största gruppen utlandsfödda invandrare efter svenskar som återvänder från utlandet. Första halvåret 2021 var Indien det vanligaste födelselandet för utrikes födda som flyttade till Sverige. 45 procent av dem bosatte sig i Stockholms län.

På EU-nivå bodde 931 607 indiska medborgare i unionen vid slutet av 2024. Samma år utfärdades 16 268 EU Blue Cards till indier, vilket är drygt 20 procent av alla Blue Cards. Den klart största gruppen.

Allt detta är före avtalet träder i kraft.

Frihandelsavtalet kommer fungera som en migrationsmultiplikator. Den ger institutionell legitimitet åt något som tidigare var tillfälliga lösningar. Varje ny indisk migrant skapar nätverk som underlättar för nästa. Studentvisum blir till arbetstillstånd. Indiska IT-företag som Tata, Infosys och Wipro expanderar sina europeiska kontor och för över personal internt.

Den som tror att siffrorna kommer stabiliseras har inte förstått avtalets logik.

Myten om den oundvikliga kompetensbristen

Argumentet som rättfärdigar allt detta är “akut kompetensbrist”. European Investment Bank påstår att brist på kvalificerad personal är det främsta hindret för investeringar i tekniksektorn. Lösningen, enligt Bryssel, är att importera kompetensen från Indien.

Men stämmer premissen? Har Europa verkligen prövat alternativen?

Automation och AI utvecklas i rasande takt. Japan, som står inför ännu värre demografiska utmaningar än Europa, satsar massivt på robotik istället för att öppna gränserna. Varför diskuteras inte samma strategi här?

Våra offentligt finansierade utbildningar fortsätter producera genusvetare och kommunikatörer medan industrin skriker efter ingenjörer och sjuksköterskor. Kanske borde vi styra utbildningspolitiken mot faktiska samhällsbehov istället för att låta artonåringar välja “det de känner för”.

Och den stora elefanten i rummet: femtio år av massinvandring har skapat etniska spänningar, parallellsamhällen och undanträngning av ursprungsbefolkningar över hela Europa. Att svara på dessa problem med mer invandring är att släcka eld med bensin.

Det intressanta är att kritiska röster nu hörs från oväntat håll.

På Världsekonomiskt forum i Davos sa Palantirs VD Alex Karp rakt ut att massinvandring och framgångsrik AI-utveckling är inkompatibelt. Hans resonemang: länder som satsar på invandrad arbetskraft tappar incitamentet att investera i automation. De väljer den kortsiktiga lösningen och förlorar det långsiktiga teknologiracet.

Ännu mer anmärkningsvärt var Larry Fink, VD för BlackRock, som för drygt ett år sedan på samma forum förutspådde att länder med “xenofobisk invandringspolitik” kommer bli vinnarna. Högre levnadsstandard. Bättre ekonomisk utveckling. Från chefen för världens största kapitalförvaltare.

Karp och Fink är inte nationalister. De är globalismens mest framträdande representanter. Att de börjar ifrågasätta migrationsmodellen borde få fler att lyssna. Eller åtminstone fundera.

Vad betyder egentligen “specialist”?

Men låt oss för ett ögonblick acceptera premissen. Anta att Europa verkligen behöver importera kompetens. Då borde avtalet väl åtminstone handla om genuina specialister? Människor med kunskaper som inte går att hitta eller utbilda fram inom unionen?

Här blir det intressant. EU-avtalets exakta formuleringar är ännu inte offentliga, men vi kan titta på det nyligen slutförda frihandelsavtalet mellan Storbritannien och Indien. Mönstret är detsamma, förhandlarna desamma, och kraven från indisk sida identiska.

I UK-avtalet omfattar kategorin “kvalificerade yrkesmän” inte bara IT-ingenjörer och läkare. Den inkluderar yogainstruktörer, kockar och klassiska musiker. Storbritannien har infört en särskild kvot på 1 800 visum per år specifikt för dessa “nischroller”.

Lönekraven avslöjar ännu mer. En “senior specialist” måste visserligen tjäna motsvarande 650 000 kronor per år. Men en “graduate trainee” behöver bara nå 330 000 kronor. Det är inte precis den exklusiva toppkompetens som retoriken antyder.

Det verkligt anmärkningsvärda är socialavgiftsundantaget. Enligt avtalet slipper indiska arbetare och deras arbetsgivare betala brittiska socialavgifter i tre år. I praktiken innebär det att det blir cirka 20 procent billigare att anställa en indier än en brittisk medborgare för samma jobb.

Den konservativa parlamentarikern Harriett Baldwin ställde frågan rakt ut i underhuset: Kommer en indiskägd restaurangkedja kunna slippa socialavgifter för sina indiska kockar, medan den brittiska puben bredvid betalar fulla avgifter för sin personal?

Svaret är ja.

Indien driver dessutom på för att ta bort de sista skyddsmekanismerna. De vill slippa så kallade “economic needs tests”, alltså kravet på att arbetsgivaren måste bevisa att ingen lokal arbetare kan fylla tjänsten. De vill ha längre vistelsetider. Multi-entry-visum utan koppling till specifika företag. Fri rörlighet, med andra ord, fast utan att kalla det vid sitt rätta namn.

När politiker talar om “högkvalificerad arbetskraft” och “spetskompetens” skapas en bild av hjärnkirurger och AI-forskare. Verkligheten är yogalärare och restaurangkockar med subventionerade anställningskostnader. Det är inte kompetensbrist som löses. Det är lönedumpning som institutionaliseras.

Specialistkompetens på hjul

Demokrati kastas ut genom bakdörren

Här landar vi vid avtalets verkliga skandal.

Genom att placera migration i ett handelsavtal kringgår EU:s teknokrater den demokratiska processen. Frihandel låter tekniskt och ofarligt. Ingen kräver folkomröstning om tullnivåer. Så man stoppar in arbetskraftsmobilitet i samma paket och hoppas att ingen märker.

När väl avtalet är ratificerat kan framtida svenska regeringar inte justera migrationspolitiken mot Indien utan att bryta internationella åtaganden. Den handlingsfriheten försvinner. Demokratin försvinner ur ekvationen.

Kontrasterna är absurda. Val efter val domineras av migrationsfrågor i europeiska länder. Partier som lovar kontroll över invandringen vinner mark överallt. Väljarna signalerar tydligt vad de vill ha. Och samtidigt undertecknar EU avtal som permanent begränsar just den kontroll väljarna efterfrågar.

Det är inte ett misstag. Det är meningen.

Ingen folkomröstning kommer hållas. Ingen bred offentlig debatt kommer föras. När media rapporterar kommer det handla om bilar och textilier och tullar. Migrationsdimensionen förblir dold tills det är för sent att göra något åt den.

Vi har aldrig tillfrågats

Vem gav mandat till detta?

Europas medborgare har aldrig tillfrågats om de vill att handelsavtal ska forma deras länders demografiska framtid. Beslut som påverkar nationer för generationer framåt tas av tjänstemän i Bryssel och lobbyister i styrelserum.

Det finns en annan väg. Länder kan välja teknologisk utveckling framför befolkningsimport. De kan reformera utbildningssystem så att de levererar kompetens samhället faktiskt behöver. De kan föra politik som gör det möjligt för den egna befolkningen att skaffa barn.

Men det kräver något som EU:s ledarskap saknar. Mod att stå emot den bekväma lösningens lockelse. Och respekt för de folk i vars namn de påstår sig tala. Men framförallt, en genuin kärlek till Europa, våra folk och vår civilisation.

Avtalet ska ratificeras av Europaparlamentet. Processen tar minst 12 till 18 månader, troligen längre. Det finns fortfarande tid. Tid att ställa obekväma frågor. Tid att kräva svar. Tid att påminna våra folkvalda om vem de faktiskt representerar.

“The mother of all deals” är inte bara handelsretorik. Det är en demografisk katastrof förklädd till tullpolitik.

Frågan är om tillräckligt många upptäcker det innan det är för sent.

Dan Eriksson
Mariestad
25 januari 2026

Detta veckobrev är öppet för alla. Normalt sett är mina veckobrev bara för de som stödjer mitt arbete med en betald prenumeration, men ibland låser jag upp för att ge en inblick i ungefär vad man kan förvänta sig för extramaterial som tack för stödet till all min verksamhet.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare