Du behöver inte rädda Sverige – du behöver bygga något som överlever det

Släpp skulden, släpp illusionen – börja bygga något som består när systemet faller.

Photo by Håkon Grimstad on Unsplash

Veckobrev #30-2025 (läs tidigare veckobrev här)

Hej du fria svensk!

Många svenskvänner (ett begrepp jag gillar bättre än Sverigevänner) bär på en tung börda: känslan av att man måste rädda Sverige. Det är en vacker impuls. Den visar lojalitet, vilja, kampvilja. Den bär på något djupt mänskligt: en vilja att återställa ordning, att försvara sitt folk, att stå emot nedbrytningen. Men den riskerar att bli förlamande. Den lämnar människor i ett tillstånd av skuld, väntan och missmod.

Vi försöker lyfta hela landet på våra axlar – men axlarna är smala, och landet är tungt. Till slut orkar vi inte mer. Vi bränner ut oss, vi ger upp, vi vänder oss inåt.

Det är dags att byta perspektiv. Från att försöka rädda landet, till att bygga något som överlever det. För oss, för våra barn, för det svenska folkets fortlevnad. Inte i form av en flagga på ett papper eller ett partis framgång i riksdagen, utan i levande form, sammanhang och vardagliga segrar.

Problemet med frälsarkomplexet

Idén om att en person, en rörelse eller ett parti ska rädda hela Sverige är ofta omedvetet påverkad av det demokratiska tänkandet. Vi tror att allt kan vända med rätt valresultat, rätt kandidat, rätt film, rätt tweet. Det blir som ett politiskt messianskt tänkande – som om frälsningen ligger ett val bort.

Det skapar en ohälsosam press. När vi inte lyckas övertyga omgivningen, när opinionen inte svänger, när folket inte "vaknar" – då känner vi oss som förlorare. Som om vi svikit något större. Som om det är vårt fel att förfallet fortgår.

Men kanske var det frågan som var felställd från början. Kanske är det inte vårt uppdrag att "rädda Sverige" i den mening som det ofta används. Kanske är vårt verkliga uppdrag något djupare, något mer fundamentalt – att bevara det svenska i levande form, oavsett hur staten ser ut.

Vad menar vi med att "rädda Sverige"?

Att rädda Sverige – vad innebär det egentligen? Att återupprätta 1950-talets folkhem? Att stoppa folkutbytet? Att kasta ut varje fientlig struktur från statsapparaten? Alla dessa tankar är begripliga. Men ofta vaga. Och därför närmast omöjliga att omsätta i verklig handling.

Vi lämnas i ett tillstånd av passiv dröm. Vi hoppas på kris, kollaps, mirakel. Vi föreställer oss att en framtida händelse – en ekonomisk krasch, ett folkligt uppvaknande, ett systemskifte – plötsligt kommer att ge oss handlingsutrymme. Men medan vi hoppas, formas framtiden – av andra, i andra riktningar. Våra barns framtid avgörs inte av nästa val. Den avgörs i det vi gör, eller inte gör, idag. Här. Nu.

Från nation till nätverk

Nationstanken är stark, men riskerar att bli abstrakt. Vad som i verkligheten överlever är inte flaggor på pappret, utan folk som håller ihop. Inte nationalsången i sig, utan de som fortfarande sjunger den. Inte skogen, utan de som rensar stigen, hugger veden och lär barnen känna träden.

Stater kan falla. Kartor kan ritas om. Men en kultur, en etnisk gemenskap, ett folk kan bestå – om det byggt sina egna nätverk, sina egna skydd, sina egna regler. Vi ser det redan idag hos utlänningar i Sverige: i klaner, i enklaver, i parallella samhällen. De lever kvar, trots kaos, trots att de är en minoritet, trots förändring.

Skillnaden är att de bygger för sig. Det är dags att vi gör detsamma. Det är dags att vi ser oss själva som en livsform, inte en statistik rad i folkbokföringen.

Att försöka rädda hela Sverige bränner ofta ut eldsjälar. Det blir för stort, för tungt, för omöjligt. Men att bygga en svensk zon, ett svenskt nätverk, en svensk struktur – det ger hopp, kraft och konkret frukt. Det är inte kapitulation. Det är förvaltarskap.

"Att rädda världen" vs. "Att skydda sin gård"

Preppers vet detta. Den som försöker förbereda sig för hela samhällets kollaps slutar i paranoia och vanmakt. Den som fokuserar på sin familj, sin by, sitt hus – bygger verklig beredskap. En brunn, ett skafferi, ett nätverk av grannar är mer värt än tusen tweets.

Det är likadant med det kulturella och etniska. Vi måste börja i det lilla. I det påverkbara. Och låta det växa utåt. Vår styrka kommer inte ur förhoppningar om vad "folket" kanske röstar på, utan ur det vi bygger med våra egna händer, i våra egna kvarter.

Den som skyddar sin gård skyddar också sitt folk – på riktigt. Inte i teorin, utan i praktiken.

Hur du bygger något som överlever