En förortsunges uppväxt

Nitton minuter med pendeltåget, men ändå kändes Stockholms stad en tidsålder bort.

Är jag stockholmare? Jag är faktiskt inte helt säker.

Okej, jag vet att jag inte bor i Stockholm nu, men är jag uppvuxen i Stockholm? Ibland hävdar jag det, men ju mer jag tänker på min uppväxt inser jag att jag hade väldigt lite att göra med det Stockholm som turister besöker, eller det som de flesta ser framföra sig när de hör huvudstadens namn.

Jag växte upp i Skogås, en förort på pendeltågslinjen ut mot Västerhaninge och Nynäshamn. Det tog bara 19 minuter med pendeltåget in till Stockholms Centralstation (eller Stockholm City som det av någon outgrundlig anledning heter nu) men avståndet kändes ibland som en hel tidsålder.

Vi lekte på gårdarna och gatorna i Skogås, vi badade i Drevviken och på andra sidan kunde vi se Tyresö. Vi ramlade runt på hemmafester i Länna, Vega och Trångsund. Men Stockholm?

“Stan”, alltså Stockholms innerstad, var för mig inte ens en plats där det kändes som man kunde bo. Det var som kulisser dit man ibland, men väldigt sällan, åkte för att handla saker som inte fanns i centrum. Visst var det lite spännande i tonåren att åka och se på bio på Medborgarplatsen, eller äta hamburgare på någon amerikansk kedja vid Hötorget. Men inte var stan “hemma”, inte var det därifrån vi kom.

Och de flesta sakerna som fanns i stan fanns ändå i Farsta.

När man efter ett stadsbesök kom hem med pendeln igen kunde man slappna av, för även om vår förort delvis präglades av sociala problem så kände man varenda buske, port och gata. Vi kunde de bästa klipporna att bada ifrån, fiskeställena där det alltid nappade och vi visste hos vilken fulgubbe vi alltid kunde få hjälp att köpa alkohol.

I stan var vi vilsna. På besök. Jag vet att morfar vuxit upp på Södermalm, men det är inte min uppväxt. Gatorna är inte mina gator. Buskarna obekanta. Och fulgubbarna kändes oberäkneliga; inte som de hemma i förorten som man lärt sig hur de fungerade. Vem man kunde skoja med och vem man helst skulle lämna i fred.

När man kom ut i arbetslivet satte man sig på pendeln, tog sedan tunnelbanan eller buss till jobbet och hem åkte man samma sträcka igen. Att “festa” inne i stan var mest förknippat med omständliga nattbussar eller svindyra taxiresor, om man ens släpptes in på nattklubbar överhuvudtaget.

Vi satt hellre på lokalkrogen och svingade våra bägare, sjöng karaoke och ljög om livet. Det där livet som jag vet att många “i stan” ser ned på, och som mer påminner om livet i en håla på landsbygden eller i en småstad.

Jag är nog inte riktigt en stockholmare. Mest bara en förortsunge. Men det är väl inte fy skam det heller.