Från folkstyre till teknokratisk diktatur
Per Engdahl såg det komma – och hade rätt.
Demokratin skulle ge folket makten. Istället fick vi en växande klass av byråkrater, fackpampar, bankdirektörer och "experter" som styr över våra liv utan ansvar inför någon annan än sina egna slutna kretsar. Vad som en gång sågs som folkets seger har blivit folkets förnedring. Den moderna demokratin har inte lett till folkligt självstyre – den har lett till en teknokratisk diktatur.
Övervakad, reglerad, övertalad, förmögenhetsbeskattad, nedtystad. Vanligt folk förbises, medan de beslut som formar samhället tas av en ny klass av elitister. De går aldrig till val. De skriver inga affischer. De talar inte till oss – bara om oss. De kallas utredare, chefer för myndigheter, policyanalytiker, klimatstrateger. Men deras makt är verklig, och deras lojalitet är aldrig mot folket.
Hur hamnade vi här? Svaret går att spåra långt tillbaka, men få beskrev utvecklingen lika skarpt som Per Engdahl gjorde 1979 i sin ledare "Elit, visst – men fel elit" i tidskriften Vägen Framåt. När vänstern på 70-talet fortfarande predikade klasskamp, och högern trodde att demokrati och marknad skulle lösa allt, förstod Engdahl att ett nytt herravälde höll på att växa fram: teknokraternas.
Han skrev:
"Demokratin håller på att utveckla sig till ett utpräglat elitsamhälle. Men det rör sig om eliter utan folkförankring, isolerade grupper i nyckelställning. Den demokratiska elitismen måste sprängas, om samhället skall överleva."
Redan då hade Engdahl noterat hur industrisamhället givit upphov till en ny typ av teknokrati: forskare, laboratorietjänstemän, produktutvecklare och marknadsförare, som inte förstår folket men som alltmer styr deras liv. Han noterade hur dessa grupper får makt genom sin funktion snarare än genom folkets förtroende. Och han såg hur denna klass växte, oavsett vem som vann valen.
Särskilt skarp är hans analys av den nya elitens slutenhet:
"Själva elitbildningen sker delvis genom uppkomsten av slutna kotterier, som för egen räkning säkrar olika nyckelpositioner."
Låt det sjunka in. Detta skrevs långt innan EU:s expansionsplaner, innan ESG-direktiv, innan WHO:s pandemiavtal, innan makten överläts till algoritmer och kommittéer. Engdahl såg klart: när demokratin slutar förankras i folkviljan, ersätts den av något kallare, slutnare, mer tekniskt.
Vi ser det idag i sin fulla blom. EU-kommissionen är inte folkvald men stiftar lag. Riksdagens ledamöter går i koppel efter partipiskor och expertråd. Politiska beslut fattas på grundval av modeller, konsultrapporter och "evidens", snarare än på verkliga människors behov. Vi ser det i socialstyrelsernas riktlinjer, i klimatmål som överskrider nationell suveränitet, i centralbankernas oåtkomliga beslut som styr hela samhällsekonomin.
Demokratin dödade inte eliten. Den gödde en ny, farligare elit – den som gömmer sig bakom expertis, den som inte behöver ställas till svars. Den som inte talar till folket utan skriver PM till sina kollegor.
Och Engdahl var inte emot eliter. Han visste att ett samhälle utan styrning ruttnar. Men han insisterade på rätt elit. Eliter förankrade i folkets liv. Människor som lever i samma verklighet som de de leder. Som delar deras villkor, deras språk, deras drömmar. Som inspirerar genom att vara bäst, inte genom att hålla andra ute.
I den sista delen av artikeln skriver han:
"Vi behöver på olika områden människor, som står i levande kontakt med de många ute i samhället [...] För att driva fram den typens eliter räcker inte demokratin. Därtill behöver vi det nya samhället, de små enheternas samhälle, det korporativa."
Det nya samhället. Inte någon nostalgisk dröm om forna tider, utan en konkret vision om hur samhället borde organiseras: decentraliserat, förankrat, organiskt. Inte styrt uppifrån av anonyma teknokrater, utan nerifrån av dem som faktiskt bär konsekvenserna.
Det är dit vi måste. Demokratins epok närmar sig sin logiska slutpunkt: total frånskiljning mellan folk och makt. Att fortsätta ropa efter mer demokrati är som att råda en sjuk att ta mer av sitt gift. Nej, vår uppgift är att bygga det nya samhället: förankrat, organiskt, förtroendebaserat. Ett samhälle där ansvar återgår till de ansvarstagande, där makt vilar på plikt, inte på position.
Per Engdahl visste att eliter aldrig försvinner. Frågan är bara vilka de är, vem de tjänar, och hur de växer fram. Låt oss därför hedra hans klarsyn inte genom att citera honom – utan genom att göra som han sa: söka det nya, och bygga det rätta.
■
Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare
Är byråkratin en följd av demokrati? Ser den snarare, likt demokratin, som en följd av industrialiseringen och det centralt styrda mass-samhället. Massproduktion, missbildning, masstyrning.
Teknokrater styr storföretagen såväl som staten. Men en ekonomi av småföretag är ett samhälle med utspridd makt och få byråkrater.
För den privata byråkratin gynnas av den offentliga och vice versa.
Statens byråkrater instiftar regler som ger makt åt de privata. De priavata har kontroll över produktionen och ger där makt åt de offentliga. Tillsammans stärker de varandras inflytande, på bekostnad av de som faktiskt producerar, oavsett om det är lärare och vårdgivare eller verkstadsarbetare och entreprenörer.
Tjänstemannaadeln är ett gissel överallt. Men deras ursprung är inte folkstyret, och lösningen är fortfarande folkstyre, men ett folkstyre som börjar i ekonomin. De små företagens ekonomi.
Vilket för mig till pensionssystemet. Ett medel för byråkrater att tillskansa sig enorma mängder kapital för att koncentrera det i händerna på få byråkrater. Där, i pensionssystemet har du roten till problemet. Hugg av den där, och skiten löser sig.