Är byråkratin en följd av demokrati? Ser den snarare, likt demokratin, som en följd av industrialiseringen och det centralt styrda mass-samhället. Massproduktion, missbildning, masstyrning.
Teknokrater styr storföretagen såväl som staten. Men en ekonomi av småföretag är ett samhälle med utspridd makt och få byråkrater.
För den privata byråkratin gynnas av den offentliga och vice versa.
Statens byråkrater instiftar regler som ger makt åt de privata. De priavata har kontroll över produktionen och ger där makt åt de offentliga. Tillsammans stärker de varandras inflytande, på bekostnad av de som faktiskt producerar, oavsett om det är lärare och vårdgivare eller verkstadsarbetare och entreprenörer.
Tjänstemannaadeln är ett gissel överallt. Men deras ursprung är inte folkstyret, och lösningen är fortfarande folkstyre, men ett folkstyre som börjar i ekonomin. De små företagens ekonomi.
Vilket för mig till pensionssystemet. Ett medel för byråkrater att tillskansa sig enorma mängder kapital för att koncentrera det i händerna på få byråkrater. Där, i pensionssystemet har du roten till problemet. Hugg av den där, och skiten löser sig.
Tack för en mycket intressant kommentar – det är precis denna typ av genomtänkta inlägg som för diskussionen framåt.
Du har helt rätt i att teknokrati och byråkrati inte enbart är en följd av demokrati i sig. Både Engdahl och andra systemkritiker under 1900-talet var fullt medvetna om att industrialiseringen, centraliseringen och massamhällets framväxt i sig krävde en viss form av administrativ apparat. Den moderna demokratin, såsom den utvecklades i industrisamhället, blev dock aldrig ett hinder för denna byråkratisering – tvärtom. Den blev dess alibi.
Per Engdahl såg mycket klart att demokratin i sin moderna tappning i praktiken blivit ett maskineri för att maskera maktutövning snarare än för att återföra makten till folket. Han motsatte sig inte funktionella strukturer i sig – men han varnade för de självförstärkande kotterier som växte fram där makt utövas utan ansvar, särskilt när dessa strukturer inte har förankring i folkets liv och behov. I den meningen såg han det demokratiska systemet inte som ursprunget till byråkratin – men som en garant för dess överlevnad.
Din analys av det ömsesidiga beroendet mellan offentlig och privat byråkrati är också skarpsynt. Engdahl var starkt kritisk till såväl finanskapitalism som statssocialism just därför att båda byggde på samma modell: maktkoncentration, alienation, anonymitet – och i förlängningen vanmakt för det verkligt produktiva folket.
Vad han föreslog istället var ett samhälle där ekonomi och politik förankras i verkliga gemenskaper – vad han kallade det korporativa eller de små enheternas samhälle. Där var småföretag, självständiga producenter, fria yrkesmän och lokala enheter grundbulten, inte bara i ekonomin utan i hela samhällsbygget. Du sätter alltså fingret på något mycket centralt när du lyfter fram småföretagens roll som maktspridare och bärare av verklig folkmakt.
Pensionssystemet då? Här skulle Engdahl sannolikt instämma med dig i sak, om än med något annorlunda fokus. Det obligatoriska pensionssystemet är i hans ögon inte bara ett verktyg för ekonomisk centralisering, utan också ett psykologiskt grepp: det rycker undan ansvar från individen och gemenskapen, och lägger det i händerna på anonyma förvaltare. Det skapar beroende istället för delaktighet. Ett fritt, organiskt samhälle bör istället bygga på naturliga lojaliteter och ansvar – familj, yrkesgemenskap, lokalsamhälle.
Min egen tolkning är att detta är just kärnan i problemet: vi lever i ett system där makten inte bara koncentreras, utan abstraheras. Den glider bort från synhåll, bort från ansvar, och bort från det konkreta livet. Oavsett om det sker i ett EU-direktiv, en pensionsfond eller en upphandlingsmall, är resultatet detsamma: vanliga människor fråntas möjligheten att själva forma sitt öde.
Därför måste vi, som du skriver, börja om – inte med att försöka rädda demokratins tomma skal, utan med att bygga något verkligt: småskalig ekonomi, lokal kontroll, förankrade gemenskaper. Det är inte där lösningen slutar. Det är där den börjar.
Är byråkratin en följd av demokrati? Ser den snarare, likt demokratin, som en följd av industrialiseringen och det centralt styrda mass-samhället. Massproduktion, missbildning, masstyrning.
Teknokrater styr storföretagen såväl som staten. Men en ekonomi av småföretag är ett samhälle med utspridd makt och få byråkrater.
För den privata byråkratin gynnas av den offentliga och vice versa.
Statens byråkrater instiftar regler som ger makt åt de privata. De priavata har kontroll över produktionen och ger där makt åt de offentliga. Tillsammans stärker de varandras inflytande, på bekostnad av de som faktiskt producerar, oavsett om det är lärare och vårdgivare eller verkstadsarbetare och entreprenörer.
Tjänstemannaadeln är ett gissel överallt. Men deras ursprung är inte folkstyret, och lösningen är fortfarande folkstyre, men ett folkstyre som börjar i ekonomin. De små företagens ekonomi.
Vilket för mig till pensionssystemet. Ett medel för byråkrater att tillskansa sig enorma mängder kapital för att koncentrera det i händerna på få byråkrater. Där, i pensionssystemet har du roten till problemet. Hugg av den där, och skiten löser sig.
Tack för en mycket intressant kommentar – det är precis denna typ av genomtänkta inlägg som för diskussionen framåt.
Du har helt rätt i att teknokrati och byråkrati inte enbart är en följd av demokrati i sig. Både Engdahl och andra systemkritiker under 1900-talet var fullt medvetna om att industrialiseringen, centraliseringen och massamhällets framväxt i sig krävde en viss form av administrativ apparat. Den moderna demokratin, såsom den utvecklades i industrisamhället, blev dock aldrig ett hinder för denna byråkratisering – tvärtom. Den blev dess alibi.
Per Engdahl såg mycket klart att demokratin i sin moderna tappning i praktiken blivit ett maskineri för att maskera maktutövning snarare än för att återföra makten till folket. Han motsatte sig inte funktionella strukturer i sig – men han varnade för de självförstärkande kotterier som växte fram där makt utövas utan ansvar, särskilt när dessa strukturer inte har förankring i folkets liv och behov. I den meningen såg han det demokratiska systemet inte som ursprunget till byråkratin – men som en garant för dess överlevnad.
Din analys av det ömsesidiga beroendet mellan offentlig och privat byråkrati är också skarpsynt. Engdahl var starkt kritisk till såväl finanskapitalism som statssocialism just därför att båda byggde på samma modell: maktkoncentration, alienation, anonymitet – och i förlängningen vanmakt för det verkligt produktiva folket.
Vad han föreslog istället var ett samhälle där ekonomi och politik förankras i verkliga gemenskaper – vad han kallade det korporativa eller de små enheternas samhälle. Där var småföretag, självständiga producenter, fria yrkesmän och lokala enheter grundbulten, inte bara i ekonomin utan i hela samhällsbygget. Du sätter alltså fingret på något mycket centralt när du lyfter fram småföretagens roll som maktspridare och bärare av verklig folkmakt.
Pensionssystemet då? Här skulle Engdahl sannolikt instämma med dig i sak, om än med något annorlunda fokus. Det obligatoriska pensionssystemet är i hans ögon inte bara ett verktyg för ekonomisk centralisering, utan också ett psykologiskt grepp: det rycker undan ansvar från individen och gemenskapen, och lägger det i händerna på anonyma förvaltare. Det skapar beroende istället för delaktighet. Ett fritt, organiskt samhälle bör istället bygga på naturliga lojaliteter och ansvar – familj, yrkesgemenskap, lokalsamhälle.
Min egen tolkning är att detta är just kärnan i problemet: vi lever i ett system där makten inte bara koncentreras, utan abstraheras. Den glider bort från synhåll, bort från ansvar, och bort från det konkreta livet. Oavsett om det sker i ett EU-direktiv, en pensionsfond eller en upphandlingsmall, är resultatet detsamma: vanliga människor fråntas möjligheten att själva forma sitt öde.
Därför måste vi, som du skriver, börja om – inte med att försöka rädda demokratins tomma skal, utan med att bygga något verkligt: småskalig ekonomi, lokal kontroll, förankrade gemenskaper. Det är inte där lösningen slutar. Det är där den börjar.