Lillebror har lärt sig ro
Norge tog vikingarna till VM-kvartsfinal. Kulturjournalistiken såg fascism, halva Sverige såg rött och jag såg något vi själva har tappat bort.
Veckobrev #25-2026 (läs tidigare veckobrev här)
I natt satt jag uppe och höll på Norge i en VM-kvartsfinal. Jag vill att ni ska förstå vad den meningen kostar en man som är uppvuxen med att Norge är landet där bensinen är dyrare och självförtroendet billigare. Men där satt jag, klockan var alldeles för mycket, och när Schjelderup smällde in 1–0 mot England reste jag mig ur soffan. I mitt eget vardagsrum. För Norge.
Det slutade som bekant illa. Bellingham gjorde två mål, det ena i förlängningen, och Norge fick ro hem. Men innan vi kommer till sorgearbetet måste vi prata om vad som egentligen hände de här veckorna. För det var mer än fotboll.
Norge kvalade in till sitt första VM på 28 år. Redan där hade de flesta nöjt sig. Norrmännen nöjde sig inte. De slog ut Brasilien i åttondelsfinalen, ett lag som inte missat en VM-kvartsfinal sedan 1990, och de gjorde det med en målvakt från Volda som räddade straff och en anfallare som nickar som om huvudet vore en tredje fot. Efteråt tog Haaland en trumma från klacken och ledde firandet.
Och firandet, kära läsare, det är här det blir intressant. För norrmännen firade inte som ett modernt fotbollslandslag. De firade som ett folk.
Ni har sett bilderna. Inför VM lät sig hela truppen fotograferas som vikingar. Flätor i håret, sköldar, svärd, vikingaskepp i bakgrunden och bildtexten “Norway is coming”. Det var inte förbundets marknadsavdelning som hittade på det, utan spelarnas eget initiativ. Matchtröjan fick runinspirerade siffror och mönster hämtade från stavkyrkorna. Och på läktarna spred sig ramsan som kommer att definiera detta VM: flera tusen norrmän som sätter sig ner, fattar osynliga åror och ror i takt medan de vrålar “Ro!”.
Sitt stora genombrott fick rodden på Ullevaal den första juni, i en träningsmatch där Norge slog Sverige med 3–1. Man kan säga att de rodde över oss redan i förrummet.
Nu ska man vara rättvis: allt detta kunde ha blivit pinsamt. Nationalromantik i händerna på ett idrottsförbund slutar ofta som en ölreklam. Men det blev inte pinsamt. Det blev på riktigt, eftersom det vilade på något som finns. Norrmännen behövde inte förklara ramsan för varandra. Alla visste vad årorna betydde. Tusen år av gemensam berättelse fick plats i en enda stavelse.
Sedan hände det som numera alltid händer.
En religionsvetare klev fram i Klassekampen och förklarade att tröjans runor, i kombination med “den hypermaskulinistiska idealiseringen” av landslaget, var typisk för “nynazistiskt och fascistiskt symbolspråk”. Andra kallade vikingatemat grisharrigt och chauvinistiskt. Danska kommentatorer beskrev det hela som en “Ankeborgsversion av norsk kultur”. Tröjorna anklagades för att luta åt det högerextrema hållet.
Förra veckan skrev jag om örnen på Karlaplan som blev fascist. Nu har turen kommit till ett typsnitt. Snart återstår bara vädret. “Dagens högtryck över Östlandet bär omisskännliga drag av trettiotal.”
Logiken är densamma varje gång. Ett folk visar upp sin historia utan att skämmas, och en viss sorts skribent känner genast fascismen dra i byxbenet. Att elva miljonärer flätar håret och poserar framför ett skepp är inte ett hot mot demokratin. Det är ett fototillfälle. Men för den som byggt sin karriär på att svenskar och norrmän ska känna sig misstänkta inför sitt eget arv är varje oskuldsfullt vikingaskepp en provokation. Det farliga är inte skeppet. Det farliga är att ingen ber om ursäkt på däck.
Det mest avslöjande kom ändå efteråt.
