Nej, lösningen är inte bara att föda fler barn

Att föda barn är inte ett politiskt program. Det är en konsekvens av kultur, gemenskap och mening. Och det är där kampen står.

Photo by Jessica Rockowitz on Unsplash

“Kan det inte vara så att vi ändå behöver många svenska barn i första hand och att kvaliteten på barnen kommer i andra hand?” frågar en läsare, och fortsätter: “Själv vill jag inte ha ett samhälle där man är beredd att trampa över lik, för att få fram de bästa barnen som möjligt.”

Det är en ärlig fråga. Och en vanlig sådan.

När man talar om folkutbyte och demografisk kollaps är det många som, fullt naturligt, tänker i termer av födslotal. Om vi bara föder fler svenska barn – så många som möjligt, så snabbt som möjligt – då vänder vi utvecklingen. Då kan vi möta den främmande massinvandringen med vår egen tillväxt, och på sikt “vinna tillbaka” landet.

Det är en instinktiv reaktion. Men tyvärr också en förenklad sådan.

För det första: verkligheten fungerar inte så. För det andra: det är inte bara orealistiskt – det kan leda oss helt fel i vårt strategiska tänkande. Om vi verkligen vill förstå den demografiska kris vi befinner oss i, måste vi våga se på den med kalla ögon. Inte för att förlora vår mänsklighet, utan för att ta ansvar.

Det är det vi ska göra här.

Vad innebär den demografiska förändringen?

Den demografiska förändringen är inte något som kanske händer i framtiden. Den pågår. Just nu. Och den sker inte gradvis, utan i accelererande takt.

I många av våra städer är svenskarna redan i minoritet – särskilt bland de unga. Det gäller inte bara förorter i storstäderna, utan hela kommuner där invandringen under decennier förändrat befolkningens sammansättning. Statistik från SCB visar att över 32 % av befolkningen i Sverige idag har utländsk bakgrund, och andelen ökar varje år.

Denna siffra är dock troligen i underkant, då många tredjegenerationens ickesvenskar inte räknas med.

Om utvecklingen fortsätter i samma spår kommer svenskarna att vara en minoritet i sitt eget land inom en eller två generationer. Det är inte en åsikt, det är matematik. Framskrivningar från både myndigheter och oberoende analytiker visar att vi redan befinner oss på den kurvan och att den är svår att vända, även med drastiska politiska åtgärder.

Det är denna verklighet vi måste förstå innan vi talar om “lösningar”. Vi har inte tid att hoppas på att ett ökat barnafödande mirakulöst ska rädda oss, när vi redan är på väg att bli en minoritet. Det vi står inför kräver något mer än optimism. Det kräver strategi.

Photo by Liv Bruce on Unsplash

Varför vi inte kan vinna barnalstrartävlingen

När någon föreslår att vi ska möta folkutbytet med ökat barnafödande, missar man ofta en avgörande biologisk realitet: alla folk fungerar inte likadant. Vi har olika strategier för överlevnad, djupt inbäddade i vårt genetiska och kulturella arv.

Inom biologin talar man om r/K-selektionsteori – en modell för att förstå hur olika arter, och i viss mån även folkgrupper, reproducerar sig.

• R-selektion innebär snabb reproduktion med låg individuell investering. Många avkommor, kort livscykel, hög dödlighet. Fokus ligger på kvantitet. Den här strategin ser vi tydligt hos många afrikanska folkgrupper, där kvinnor föder många barn under kort tid.

• K-selektion är motsatsen: långsam reproduktion, få avkommor, hög investering i varje barn. Fokus ligger på kvalitet, stabilitet och långsiktighet. Det är den strategi som präglar nordeuropeiska folk – som svenskar.

Vi är alltså ett K-selekterat folk. Vår biologi, vår kultur och våra samhällsstrukturer är anpassade för ett liv där barn inte massproduceras, utan vårdas, formas och utvecklas under lång tid.

Det innebär att vi inte kan – och inte bör – försöka tävla med r-selekterade folk i barnafödande. Det vore som att be en ek att växa som en maskros. Resultatet blir katastrofalt.

Ta ett konkret exempel. I dag föder en svensk kvinna i snitt färre än två barn. En somalisk kvinna i Sverige föder mellan fem och sju. Det är lätt att säga: ”då får väl svenska kvinnor också föda sju barn.” Men det förutsätter en samhällsförändring av en magnitud vi varken ser eller har inom räckhåll.

För att kvinnor ska föda många barn krävs att de lämnar arbetsmarknaden tidigt, får barn unga, har låg utbildning, och lever i samhällen där barn är en tillgång – inte en kostnad. Det är inte bara biologiska skillnader det handlar om, utan kulturella och politiska strukturer. Och de har vi under ett helt sekel målmedvetet rivit ner.

Att rulla tillbaka allt detta – att ta bort tillgången till högre utbildning, stänga dörren till arbetsmarknaden, avskaffa förskolor och tvinga kvinnan tillbaka till hemmet – skulle inte bara vara etiskt problematiskt. Det skulle heller aldrig få folkligt stöd. Det är en fantasivärld. En återvändsgränd.

Vi måste alltså tänka smartare. Vår väg framåt kan inte vara att imitera r-selekterade strategier. Det är inte vilka vi är – inte biologiskt, inte kulturellt, inte historiskt. Vi måste spela vårt eget spel. Och bygga något som passar oss.

Photo by Kelli McClintock on Unsplash

Fler barn är inte en strategi – det är en självklarhet

Att föda barn är nödvändigt. Det är en förutsättning för att vi ska fortleva som folk. Men det är inte en strategi. Det är inte ett politiskt svar på folkutbytet.

Ingen civilisation har någonsin räddat sig själv genom att försöka vinna en kapplöpning i barnafödande mot folkgrupper som föder snabbare, tidigare och fler. Den som tror att vi kan “slå dem i antal” har redan förlorat – inte för att viljan saknas, utan för att tiden gör det.

Demografiska förändringar sker inte linjärt. De skalar. När en grupp når en kritisk massa – i bostadsområden, skolor, kommuner – förstärks den egna tillväxten exponentiellt. Det är därför svenskar redan är i minoritet i många delar av landet, trots att massinvandringen bara pågått i några decennier.

Vi behöver alltså sluta prata om kvantitet som om det vore en lösning. Det vi måste tala om är vilka barn vi föder – och hur vi bygger samhället omkring dem.

Barn som föds in i splittrade, individualiserade, urbana miljöer med främmande normer och minoritetsstatus växer inte nödvändigtvis upp till att känna tillhörighet till sitt folk. Det räcker inte att de har svenska gener – de måste också få en svensk livsform.

Så ja, svenska män och kvinnor ska bilda familj och få barn. Inte för att tävla i statistik, utan för att det är en självklar del av ett friskt folk. Men om vi inte samtidigt bygger miljöer där våra barn kan rota sig, formas, skyddas och stärkas – då spelar det ingen roll hur många de är.

Vi har inte råd att föda barn in i andras världar. Vi måste börja bygga vår egen.

Vad vi faktiskt kan och bör göra

Om vi inte kan vinna genom kvantitet, och om samhället i stort är på väg åt fel håll – vad återstår då?

Vi bygger eget. Vi organiserar oss.

Det är i etniska enklaver och parallella strukturer som framtiden kan formas. Inte genom illusionen om att vi ska ”ta tillbaka Sverige” via riksdagsval eller födelsetal, utan genom att samla våra egna, på våra egna villkor, och skapa något som kan överleva stormen.

Det börjar med gemenskap. Med förtätning. Med att flytta närmare varandra, hitta varandra, hjälpa varandra. För det är där – i närheten, i vardagen – som våra barn formas. Inte genom paroller eller pamfletter, utan genom sången vid bordet, flaggan på väggen och tryggheten i kvarteret.

Vi behöver inte jaga statistik. Vi behöver inte offra våra kvinnor till en reproduktionsmaskin. Vi behöver bygga en livsform där det känns meningsfullt att bilda familj. Där barn inte är ett projekt – utan en självklarhet. Där ansvar, lojalitet och framtidstro växer ur marken vi står på, inte ur propaganda.

Vår styrka kommer inte ur mängd. Den kommer ur mening.

Och det vi bygger nu, det vi samlar och håller ihop, är inte bara för oss. Det är för dem som ska komma efter. Våra barn. Våra barnbarn. Det är de som en dag ska säga att mitt i förfallet fanns det några som höll fast vid något. Som inte gav upp. Som inte förlorade förståndet i ett samhälle som gjorde allt för att bryta det.

Och det räcker. Det är där det börjar.

Photo by Tá Focando on Unsplash

Det här är ingen quick fix – men det är början på något nytt

Det finns ingen snabb lösning. Inget valresultat, inget TikTok-upprop, ingen befolkningskampanj som vänder utvecklingen över en natt.

Vi måste börja tänka i generationer, inte i kvartal. Vi måste börja leva som om framtiden spelar roll – inte bara för individen, utan för vårt folk som helhet. Och vi måste återerövra ett begrepp som moderniteten gjort sitt bästa för att utrota: ansvar.

Ansvar för våra barn. Ansvar för våra förfäder. Ansvar för de ännu ofödda.

Att föda barn är inte lösningen på folkutbytet. Men det är ett svar – ett nödvändigt, oundvikligt, grundläggande svar på en djupare insikt om vilka vi är och vad vi vill bevara. Det är ett uttryck för livskraft. För framtidstro. För lojalitet bortom individen.

Men det räcker inte att barn föds. De måste födas in i något.

In i gemenskaper. In i kultur. In i struktur. Och det är där vårt egentliga arbete ligger. Inte i att räkna födslar – utan i att bygga det som gör födslarna meningsfulla.

Vi är inte här för att vinna med siffror. Vi är här för att överleva med den svenska folksjälen intakt. Och kanske , om vi gör det rätt, skapa något som är bättre än det vi förlorade.

■

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare