Rapport från EU-toppmötet: Paradigmskifte i invandringspolitiken
Nationalister har länge varnat och protesterat. Nu tvingas EU-eliten äntligen inse sanningen: öppna gränser är ohållbart. Men är förändringen genuin eller bara ett desperat försök att överleva?
Den 17 oktober samlades EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel för ett toppmöte som skulle komma att markera en avgörande vändpunkt i unionens historia. Medan mötet formellt behandlade en rad olika frågor - från stödet till Ukraina till situationen i Mellanöstern - var det invandringsfrågan som dominerade både diskussionerna och de efterföljande rubrikerna. Det som utkristalliserade sig under mötet var inget mindre än ett fullständigt paradigmskifte i EU:s förhållningssätt till invandring och asylrätt.
Från öppna gränser till "innovativa lösningar"
Under de senaste åren har vi sett en gradvis förskjutning i den europeiska debatten kring invandring. Från att ha präglats av en naiv tro på "öppna gränser" och "multikulturalism" har diskursen alltmer kommit att handla om behovet av att kontrollera och begränsa invandringen. Detta skifte nådde sin kulmen under gårdagens toppmöte, där en majoritet av EU:s ledare ställde sig bakom vad som beskrivs som "innovativa lösningar" för att minska den illegala invandringen.
I praktiken handlar dessa "innovativa lösningar" om att i allt större utsträckning flytta hanteringen av asylsökande utanför EU:s gränser. Idén om så kallade "återvändandecenter" i tredje land, där avvisade asylsökande ska placeras i väntan på utvisning, fick ett brett stöd. Till och med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, som tidigare varit en av de främsta förespråkarna för en liberal invandringspolitik, ställde sig bakom förslaget.
Detta är en dramatisk omsvängning som för bara några år sedan skulle ha varit otänkbar. Det visar tydligt hur djupt missnöjet med den nuvarande situationen är, även bland EU:s politiska elit. Jag välkomnar denna kursändring, men det är viktigt att betona att mer måste göras för att reparera den skada som decennier av alldeles för stor invandring har åsamkat unionens medlemsländer.
Donald Tusk: Från liberalernas gunstling till realist?
Ett av de mest slående exemplen på det pågående paradigmskiftet är den polska premiärministern Donald Tusks agerande. Tusk, som länge hyllats av det liberala och socialdemokratiska etablissemanget i Europa, presenterade under mötet en ny invandringsstrategi som inkluderar en "tillfällig territoriell suspension av rätten till asyl".
Detta förslag, som i praktiken innebär att Polen temporärt upphäver asylrätten i delar av landet, möttes förvånansvärt nog inte av några större protester från övriga EU-ledare. Tvärtom uttryckte flera ledare förståelse för Polens situation och behovet av att kunna agera kraftfullt mot den instrumentaliserade invandringen från Belarus och Ryssland.
Visst är det nästan ironiskt att samma invandring som får tio år sedan beskrevs som en “berikning” nu beskrivs som ett fientligt vapen?
Det är värt att notera att om ett svenskt parti hade föreslagit en liknande politik för bara några år sedan, hade de omedelbart stämplats som "högerextrema" av samma etablissemang som nu nickar instämmande åt Tusk. Detta visar hur snabbt de politiska vindarna kan vända när verkligheten tränger sig på.
EU:s yttre gränser: Från symboliska till verkliga
En annan viktig aspekt av det pågående paradigmskiftet är den förnyade fokuseringen på att stärka EU:s yttre gränser. I slutsatserna från toppmötet betonar ledarna "vikten av att säkerställa en effektiv kontroll av unionens yttre gränser genom alla tillgängliga medel".
Detta är en markant förändring från den tidigare retoriken om "broar, inte murar". EU-ledarna verkar äntligen ha insett att utan fungerande yttre gränser är hela idén om fri rörlighet inom unionen ohållbar. Det är en insikt som nationalkonservativa partier länge har försökt förmedla, men som först nu tycks ha nått den politiska mainstreamen.
Det är dock viktigt att påpeka att denna plötsliga insikt från EU-ledarnas sida med största sannolikhet snarast handlar om en överlevnadsstrategi. Den folkliga opinionen har vänt så starkt i invandringsfrågan att etablerade partier nu tvingas anpassa sig för att inte förlora all trovärdighet. Att partier som tidigare förespråkade öppna gränser nu argumenterar för gränskontroller och lagar som för bara några år sedan stämplades som "högerextrema" är inte resultatet av en genuin omvändelse. Snarare är det frukten av det idoga arbete som nationalister och invandringskritiker har bedrivit i politiken, alternativa medier och kulturen under många år. Detta arbete har nu äntligen fått genomslag och tvingar etablissemanget att ändra kurs.
Särskilt intressant är formuleringen om att använda "alla tillgängliga medel" för att kontrollera gränserna. Detta öppnar upp för en betydligt mer robust gränsbevakning, potentiellt med militära inslag, något som tidigare varit tabu i EU-sammanhang. Det återstår att se om denna retorik kommer att omsättas i konkret handling, eller om det bara är ett försök att blidka en alltmer invandringskritisk opinion utan att genomföra några verkliga förändringar.
Konsekvenser för framtiden: Ett starkare eller svagare Europa?
Medan jag välkomnar denna kursändring i EU:s invandringspolitik, är det viktigt att reflektera över de långsiktiga konsekvenserna av detta paradigmskifte och betona behovet av ytterligare åtgärder.
Å ena sidan kan en mer kontrollerad invandring leda till minskade sociala spänningar, lägre kostnader för välfärdssystemen och en starkare känsla av nationell och europeisk identitet. Detta kan i sin tur stärka den folkliga förankringen för det europeiska samarbetet.
Å andra sidan måste vi inse att det inte räcker att bara stänga dörrarna för nya invandrare. EU måste också ta itu med de miljontals människor som redan uppehåller sig i Europa och som borde återvandra. Detta är en fråga som kräver mod och beslutsamhet från våra politiska ledare.
Kritiker hävdar att invandringen behövs för att lösa arbetskraftsbristen i Europa. Men detta är ett kortsiktigt tänkande som ignorerar de långsiktiga konsekvenserna av storskalig invandring. En mer hållbar lösning vore istället satsningar på AI, robotisering och effektivisering. Tyvärr motverkas denna utveckling av EU:s överdrivna regleringar på AI-området.
Som jag skrev i min artikel "EU reglerar AI: Ett hot mot innovation?", riskerar EU:s strikta regler kring AI att hämma innovation och driva talang och investeringar ut ur Europa. Detta är särskilt problematiskt när vi står inför utmaningen att ersätta lågkvalificerad arbetskraft med teknologiska lösningar.
Ett Europa i förändring
Gårdagens toppmöte markerar otvivelaktigt början på en ny era i EU:s historia. Den konsensus kring en liberal invandringspolitik som länge dominerat i Bryssel har nu definitivt brutits. Istället ser vi framväxten av en ny, mer realistisk och pragmatisk hållning till invandringsfrågan.
Detta skifte är i grunden positivt. Det visar att EU-systemet, trots all sin tröghet, ändå är kapabelt att anpassa sig till nya realiteter. Det visar också att de folkliga rörelser som länge kritiserat den förda politiken faktiskt kan få genomslag, om än med viss fördröjning.
Samtidigt måste vi som nationalister och invandringskritiker vara ytterst vaksamma. EU:s nya hållning är förvisso ett steg i rätt riktning, men den är långt ifrån tillräcklig. Vi får absolut inte vara nöjda eller luta oss tillbaka nu. Visst ska vi ta denna "lilla seger" och fira den, men sedan måste vi omedelbart kavla upp ärmarna igen och fortsätta arbetet. Vi är långt ifrån i mål.
Vi måste fortsätta pressa på för en mer genomgripande förändring av invandringspolitiken, inklusive kraftfulla åtgärder för att främja återvandring av de som redan befinner sig i Europa illegalt eller som inte har integrerats i våra samhällen. Det räcker inte att stänga dörren för nya invandrare; vi måste också hantera konsekvenserna av decennier av felaktig invandringspolitik.
Dessutom måste vi vara uppmärksamma på hur EU:s överdrivna regleringar inom andra områden, särskilt AI och teknologi, kan underminera vår förmåga att hantera de utmaningar som den förändrade demografiska situationen medför. En verkligt framgångsrik invandringspolitik måste gå hand i hand med en politik som främjar innovation och teknologisk utveckling. Vi måste kämpa på båda dessa fronter samtidigt.
Det Europa som växer fram ur denna omvälvning kommer att vara annorlunda än det vi vant oss vid under de senaste decennierna. Mer pragmatiskt, mindre ideologiskt, mer lyhört för folkliga opinioner. Om detta i slutändan leder till ett starkare eller svagare EU återstår att se.
Men en sak är säker: den naiva drömmen om ett gränslöst Europa är nu definitivt begravd. Nu gäller det för oss att bygga något bättre och mer hållbart i dess ställe. Detta arbete har bara börjat, och vi måste vara beredda på en lång och utmanande kamp framöver.
■
Jag behöver din hjälp! Jag har startat en insamling för att kunna fortsätta (och utveckla) min granskning och rapportering av EU och europeisk politik under 2025. Om du har möjlighet, överväg då att donera en slant. Läs mer här.