Självcensur: En osynlig kedja i samhället

Självcensur påverkar vår vardag, från medvetna beslut till undermedvetna tankemönster. Förståelsen för detta är avgörande för en vinnande politisk maktstrategi.

Ett ytterst intressant fenomen hos människor är självcensur. Då tänker jag inte bara på hur vi inte tar upp vissa ämnen eller står för våra övertygelser i rädsla för social ostracering, utan på den mer undermedvetna självcensur som gör att vi till och med undertrycker vissa tankar.

Medvetna och undermedvetna mekanismer

Ibland talar man om att en fisk inte är medveten om att den är omgärdad av vatten, och på samma sätt är det för oss människor med värderingar och åsikter vi tror är våra egna, men som väldigt ofta är resultatet av mäktiga intressens påverkansarbete. Allt ifrån kyrkor till rena politiska lobbygrupper, nöjesindustrin till nyhetsförmedlare; alla påverkar de vad vi tänker, och vad vi inte tänker.

Genom att statuera exempel på vad som händer med människor som ger uttryck för fel åsikter så skrämmer man helt enkelt inte bara till tystnad, utan man lägger också grunden för att dessa tankar inte ens ska tänkas. Vi människor anpassar oss till vår sociala miljö, och sedan intalar vi oss att det är våra egna åsikter.

Jag minns att Henrik Johansson gjorde sig lustig över detta fenomen i sitt tal på Folkets marsch 2007. Tyvärr verkar talet inte längre finnas online, så jag kan inte återge något exakt citat. Men kontentan var att det var en himla tur för alla de här feministerna, antirasisterna och vänstertyperna att de råkat födas just i Sverige, just den här tiden när exakt de åsikter också är de som omfamnas av hela etablissemanget. Att de hade tur som inte föddes i Iran, eller i Sverige bara femtio år tidigare.

Dina åsikter är inte en slump

Poängen är glasklar: De har inte haft tur att födas här och just ha dessa åsikter, de har dessa åsikter för att de fötts här. Precis som en marxist-leninst i 1970-talets DDR inte var det av en slump, så är inte feministiska socialliberaler i Sverige av idag heller det av en slump.

Som du förstår är det ett väldigt kraftfullt verktyg. Tankar som aldrig tänks kan inte heller omsättas i handling. Genom att skapa ett socialt tryck mot en viss typ av åsiktsyttringar (folk som förlorar arbeten, deplattformeras, blir av med bankkonton, hängs ut som klandervärda i pressen och så vidare) kommer väldigt många människor, av ren överlevnadsinstinkt och vilja att accepteras i gruppen, inte ens tillåta sig tänka de tankar som kan leda till en åsikt med så hård social repression.

Självcensur i Kina

Därför tyckte jag att det var intressant att se det senaste inslaget på YouTube-kanalen ADV-China med titeln “We Were Wrong - How We Brainwashed Ourselves to Survive in China”. Jag har följt Matthew och Winston till och från i ganska många år, då deras motorcykelvideos från Kina bjöd på en intressant insikt i ett land och folk jag förmodligen aldrig kommer ha möjlighet att besöka själva.

De båda har lämnat Kina sedan några år tillbaka och kan nu tala öppet om sin kritik mot landets styre, men i det senaste avsnittet tar de det ett steg längre och vänder blicken mot sig själva. Hur kom det sig att de började självcensurera sig? Och varför talade kineserna aldrig om Xi Jinping? Just det, självcensur. Undermedveten men djupgående självcensur. Eftersom “fel åsikt” kunde ge dig minst sagt stora problem, hade överlevnadsinstinkten sett till att du inte ens tänkte politiska tankar; åtminstone inte om de inte låg helt i linje med Partiets.

Detta, menar grabbarna, är också anledning till varför inte kineser störtar den kommunistiska regimen.

På liknande sätt fungerar det så klart i alla samhällen. Den som har makten eller aspirerar på den, arbetar för att göra obehagliga åsikter socialt oaccepterade. För makten i parlamentet är inget värd om du inte har makten över folks skallar.

Kampen om gatorna, skallarna och parlamenten

Journalisten Christoph Andersson upprördes i en P1 dokumentär 2007 över den tyska nationalistiska strategin om att först vinna kampen om gatorna, sedan om skallarna och till sist parlamenten. Men det är den mest naturliga, och förmodligen enda gångbara, strategin om du vill komma till makten inom en stat likt Tyskland eller Sverige.

Att vinna kampen om gatorna handlar om att skapa områden där nationalister kan verka ostört. Enligt Andersson hänvisar tyskarna till detta som “NBZ”, eller “Nationellt Befriade Zoner”. Jag har trots min långa tid i Tyskland och mitt nära samarbete med de tyska nationalisterna aldrig stött på begreppet där, men strategin är bekant och riktig.

Utifrån dessa nationellt befriade zoner kan man sedan arbeta för att sprida sitt budskap och medelst metapolitisk arbete förändra hur människor tänker; kampen om skallarna. En vinst i slaget om människors skallar är nämligen förutsättningen för att sedan också vinna kampen om parlamenten.

Vikten av att börja i rätt ände och arbeta metodiskt mot ett långsiktigt mål skriver jag mer om i en artikel från den 14 april i år.

Den nationella rörelsens misslyckande och vad som måste göras istället

Slagen är många, kriget är evigt

I Kina vann kommunisterna slaget om gatorna och skallarna och de befäster denna makt genom parlamentet. I Sverige vanns slaget av socialdemokrater och liberaler.

Notera att jag sa att de vann slaget. Inte kriget. För att kriget i den här metaforen är nämligen evigt. Det absolut farligaste att intala sig själva är att “det avgörande slaget” redan har stått, och att våra fiender redan vunnit.

Det stämmer inte.

De har vunnit ett slag och det har försämrat vår utgångsposition. Vi måste förbättra vår utgångsposition så att vi, när vi är redo, kan vinna nästa slag. Men för att göra det måste vi ha en grundläggande förståelse för varför så många svenskar agerar som de gör. De är inte nödändigtvis vare sig korkade eller onda. De är människor med överlevnadsinstinkt; de är precis som vi flockdjur som vill passa in; de är människor som fokuserar sin energi på massa annat än att “riskera allt” genom att ens tänka regimkritiska tankar.

Det är sant i Kina och det är sant i Sverige. Repressionen är olika i de båda länderna, systemen skiljer sig åt, men fenomenet med självcensur är detsamma.

En långsiktig plan för förändring

Knäckfrågan för nationellt sinnade blir alltså: Hur skapar vi nationellt befriade zoner där våra värderingar och vår världsåskådning är den socialt accepterade? Hur arbetar vi sedan för att dessa värderingar ska gå från att vara “otänkbara” till allmängods?

Här behövs en långsiktig plan för hur vi ska arbeta. För mig finns den planen inbakad i Det fria Sverige. Jag kallade den i ett tal förra året för “det hårda arbetets väg och de små segrarnas strategi”.

Ett tal jag för övrigt höll i en nationellt befriad zon. Sverige enda än så länge, men långt ifrån den sista.