Med Nucleus embryo-analys blir modern eugenik verklighet. Vi kan välja bort sjukdom, svaghet och låg intelligens. Men vad händer när valet görs – och någon ändå lider?
Argumentet mot det kristna perspektivet är tyvärr en halmgubbe. Medeciner och uppfinningar som ämnar återställa kroppens naturliga funktion kan självklart inte likställas med att selektivt bestämma vilka mänskliga attribut som är värda att avla fram. Om att "använda det vi vet" för att kringgå det naturliga för att "höja standarden" inte är att "leka Gud" så undrar jag vad som faktiskt är "leka Gud" ur ditt perspektiv. Vart drar du gränsen, och varför?
Sen är det även galet att hävda att barn som i tonåren eller vuxen ålder utvecklar psykisk ohälsa ska kunna lägga ansvaret för detta på sina föräldrar pga deras val av embryo. Som om barnet själv inte har något eget ansvar över sitt liv.
Inget emot dig personligen Dan, men denna artikel var ett självmål.
Tack för din kommentar – jag uppskattar verkligen att du tar dig tid att lyfta viktiga invändningar.
Nu vet jag inte om jag uttryckte mig otydligt, men min artikel var inte ett entydigt försvar för den nya tekniken, utan ett försök att problematisera den även från ett eugenikpositivt perspektiv. Jag delar inte upp världen i svart och vitt, utan försöker röra mig i gråzonerna, där de verkligt svåra besluten tas.
När det gäller det kristna perspektivet: du har rätt i att det finns en principiell skillnad mellan att återställa en skadad funktion och att förbättra eller selektera egenskaper. Men det blir inte riktigt så enkelt. Det moderna samhället har redan ruckat på denna gräns: när vi möjliggör för personer med grava genetiska defekter att överleva och reproducera sig, påverkar vi framtida generationer. Det är i högsta grad ett slags "ingripande" i det naturliga, och min poäng är att det är inkonsekvent att acceptera det ena men förkasta det andra på moraliska grunder. Jag säger inte att gränsen inte finns – men att vi redan korsat den många gånger utan att erkänna det.
Var jag själv drar gränsen? Det beror på syftet, sammanhanget och konsekvenserna. Jag är skeptisk till “förbättringar” som drivs av marknaden eller fåfänga. Men jag ser ett värde i att minska lidande och förbättra chanserna till ett gott liv för framtida barn, särskilt i en tid då vi får allt färre barn och måste börja tänka på kvalitet, inte bara kvantitet.
Gällande ansvarsfrågan så håller jag med dig delvis. Det är orimligt att lasta föräldrar för allt som händer deras barn. Men om valet av embryo baseras på rekommendationer från företag, där vissa risker är tydligt presenterade, och det sedan går illa – då kommer frågan om ansvar att väckas. Inte nödvändigtvis som skuld i moralisk mening, men juridiskt, samhälleligt. Jag tror inte vi kommer undan det, oavsett vad vi tycker om det.
Slutligen: Jag menar att vi idag i praktiken sysslar med dysgenik. De med de bästa anlagen tenderar att vänta eller avstå från barn, medan de med sämre genetiska förutsättningar ofta får fler barn – på grund av både kulturella och ekonomiska incitament. Det är en utveckling som vi måste kunna diskutera utan att förlora oss i historiska reflexer. Om vi inte gör det, lämnar vi fältet öppet för de krafter som vill forma framtiden helt utan vår medverkan.
Jag har sen en tid gillat Det fria Sverige och jag gör det fortfarande. Samtidigt tycker jag att det är mycket jämmer från er sida om hur samhället BORDE vara. Hur barnafödandet ska kontrolleras, i det här videoklippet du länkade till.
Är det inte bättre att välja sina strider, istället? Jag menar, i det nuvarande samhället så är väl mångt och mycket redan bra? Förutom mångkultur och dylikt som tär på oss alla.
Tack för kommentaren. Jag vill bara börja med att poängtera att detta inte är en DFS-publikation, utan en plats för mig att kunna skriva om sådant som ligger utanför DFS områden. Till kommentaren i övrigt:
Problemen med mångkultur och massinvandring är symtom på ett större problem i samhället; en ideologisk och andlig röta som satt sig i vårt samhälle över längre tid, med tilltagande kraft efter 1968 och 1970-talets medvetna förstörelse av folk, familj och tradition genom socialdemokratins "reformer".
Att bara slå mot massinvandring och mångkultur är att helt missa poängen. Det är som att ditt fotbollslag ligger under med 8-0 efter 15 minuter och du är arg på anfallaren för att han inte gör mål. Anledningen att han inte gör mål är ju för att mittfält och försvar varit helt odugligt. Likaledes är mångkulturen resultatet av att vårt folk och samhälle blivit svagt och korrumperat av statsindividualism, materialism och historielöshet.
För den som arbetar med realpolitik är det säkert bra att fokusera på enskilda symtom i hopp om att vinna röster från massan, men för oss som arbetar metapolitiskt måste fokus ligga på de större skeendena och frågorna.
Jag skrev inte att mångkultur och massinvandring är det enda problemet. Faktum var att jag tänkte nämna fler saker, men jag skrev bara ”och dylikt” istället.
Möjligen hade det annars uppfattats som konstigt om jag först skrev att samhället i mångt och mycket är bra, sen ”förutom detta, detta, detta, detta, detta och detta”. Då kan det låta som att det ändå finns så många problem med samhället, att vi är chanslösa inför framtiden.
Jag menar att vi inte kan regissera hela tiden hur samhället ska se ut, för att bli så ”livsdugligt” som möjligt. Allt detta kan slå över i slutändan. Någonstans behöver man också kunna lita på vårt folk.
Intressant artikel! Jag skulle säga att ”tvångssteriliseringar” är inte etiskt! Har aldrig varit, och kommer aldrig att bli. Då det är ett övergrepp på personens integritet. Rättigheter. Framtid.
Argumentet mot det kristna perspektivet är tyvärr en halmgubbe. Medeciner och uppfinningar som ämnar återställa kroppens naturliga funktion kan självklart inte likställas med att selektivt bestämma vilka mänskliga attribut som är värda att avla fram. Om att "använda det vi vet" för att kringgå det naturliga för att "höja standarden" inte är att "leka Gud" så undrar jag vad som faktiskt är "leka Gud" ur ditt perspektiv. Vart drar du gränsen, och varför?
Sen är det även galet att hävda att barn som i tonåren eller vuxen ålder utvecklar psykisk ohälsa ska kunna lägga ansvaret för detta på sina föräldrar pga deras val av embryo. Som om barnet själv inte har något eget ansvar över sitt liv.
Inget emot dig personligen Dan, men denna artikel var ett självmål.
Tack för din kommentar – jag uppskattar verkligen att du tar dig tid att lyfta viktiga invändningar.
Nu vet jag inte om jag uttryckte mig otydligt, men min artikel var inte ett entydigt försvar för den nya tekniken, utan ett försök att problematisera den även från ett eugenikpositivt perspektiv. Jag delar inte upp världen i svart och vitt, utan försöker röra mig i gråzonerna, där de verkligt svåra besluten tas.
När det gäller det kristna perspektivet: du har rätt i att det finns en principiell skillnad mellan att återställa en skadad funktion och att förbättra eller selektera egenskaper. Men det blir inte riktigt så enkelt. Det moderna samhället har redan ruckat på denna gräns: när vi möjliggör för personer med grava genetiska defekter att överleva och reproducera sig, påverkar vi framtida generationer. Det är i högsta grad ett slags "ingripande" i det naturliga, och min poäng är att det är inkonsekvent att acceptera det ena men förkasta det andra på moraliska grunder. Jag säger inte att gränsen inte finns – men att vi redan korsat den många gånger utan att erkänna det.
Var jag själv drar gränsen? Det beror på syftet, sammanhanget och konsekvenserna. Jag är skeptisk till “förbättringar” som drivs av marknaden eller fåfänga. Men jag ser ett värde i att minska lidande och förbättra chanserna till ett gott liv för framtida barn, särskilt i en tid då vi får allt färre barn och måste börja tänka på kvalitet, inte bara kvantitet.
Gällande ansvarsfrågan så håller jag med dig delvis. Det är orimligt att lasta föräldrar för allt som händer deras barn. Men om valet av embryo baseras på rekommendationer från företag, där vissa risker är tydligt presenterade, och det sedan går illa – då kommer frågan om ansvar att väckas. Inte nödvändigtvis som skuld i moralisk mening, men juridiskt, samhälleligt. Jag tror inte vi kommer undan det, oavsett vad vi tycker om det.
Slutligen: Jag menar att vi idag i praktiken sysslar med dysgenik. De med de bästa anlagen tenderar att vänta eller avstå från barn, medan de med sämre genetiska förutsättningar ofta får fler barn – på grund av både kulturella och ekonomiska incitament. Det är en utveckling som vi måste kunna diskutera utan att förlora oss i historiska reflexer. Om vi inte gör det, lämnar vi fältet öppet för de krafter som vill forma framtiden helt utan vår medverkan.
Jag har sen en tid gillat Det fria Sverige och jag gör det fortfarande. Samtidigt tycker jag att det är mycket jämmer från er sida om hur samhället BORDE vara. Hur barnafödandet ska kontrolleras, i det här videoklippet du länkade till.
Är det inte bättre att välja sina strider, istället? Jag menar, i det nuvarande samhället så är väl mångt och mycket redan bra? Förutom mångkultur och dylikt som tär på oss alla.
Tack för kommentaren. Jag vill bara börja med att poängtera att detta inte är en DFS-publikation, utan en plats för mig att kunna skriva om sådant som ligger utanför DFS områden. Till kommentaren i övrigt:
Problemen med mångkultur och massinvandring är symtom på ett större problem i samhället; en ideologisk och andlig röta som satt sig i vårt samhälle över längre tid, med tilltagande kraft efter 1968 och 1970-talets medvetna förstörelse av folk, familj och tradition genom socialdemokratins "reformer".
Att bara slå mot massinvandring och mångkultur är att helt missa poängen. Det är som att ditt fotbollslag ligger under med 8-0 efter 15 minuter och du är arg på anfallaren för att han inte gör mål. Anledningen att han inte gör mål är ju för att mittfält och försvar varit helt odugligt. Likaledes är mångkulturen resultatet av att vårt folk och samhälle blivit svagt och korrumperat av statsindividualism, materialism och historielöshet.
För den som arbetar med realpolitik är det säkert bra att fokusera på enskilda symtom i hopp om att vinna röster från massan, men för oss som arbetar metapolitiskt måste fokus ligga på de större skeendena och frågorna.
Jag skrev inte att mångkultur och massinvandring är det enda problemet. Faktum var att jag tänkte nämna fler saker, men jag skrev bara ”och dylikt” istället.
Möjligen hade det annars uppfattats som konstigt om jag först skrev att samhället i mångt och mycket är bra, sen ”förutom detta, detta, detta, detta, detta och detta”. Då kan det låta som att det ändå finns så många problem med samhället, att vi är chanslösa inför framtiden.
Jag menar att vi inte kan regissera hela tiden hur samhället ska se ut, för att bli så ”livsdugligt” som möjligt. Allt detta kan slå över i slutändan. Någonstans behöver man också kunna lita på vårt folk.
Intressant artikel! Jag skulle säga att ”tvångssteriliseringar” är inte etiskt! Har aldrig varit, och kommer aldrig att bli. Då det är ett övergrepp på personens integritet. Rättigheter. Framtid.