Svennen blev rädd

Om en pistol bakom Skogås centrum, ett hånskratt, och varför Sverige tjugofem år senare behövde uppfinna ordet förnedringsrån.

Jag var sexton år första gången någon riktade en pistol mot mig.

Det var bakom Skogås centrum. Jag och min kompis Tomas satt på en av de där blå sandlådorna, en sådan där stor plastbehållare för vägsand, och pratade om en fest som skulle vara i helgen i en av villorna nere vid Drevviken. En helt vanlig eftermiddag. Två sextonåringar som pratar om en fest.

Runt hörnet kommer en grupp killar. Turkar och afrikaner, och en jugoslav, bosnier tror jag. När de går mot oss vet man redan att det kommer bli tjafs. Man vet. Det är en kunskap man skaffat sig genom åren, ungefär som man lär sig läsa av vädret. Vi tystnar. Blir nervösa.

Bosniern drar upp en pistol och sätter den mot mitt ansikte.

Jag blir likblek. Han skrattar hånfullt, stoppar tillbaka pistolen i byxlinningen, så som han sett gangsters göra på film. Alla skrattar. Svennen hade blivit rädd.

Sedan gick de vidare.

Det är den detaljen jag vill att du stannar vid. De gick vidare. De ville inte ha något. Inte min jacka, inte mina pengar, inte festen vid Drevviken. Det var inget rån. Det var ingen konflikt. Jag hade aldrig bråkat med någon av dem. Hela poängen var skrattet.

Jag vet inte om pistolen var äkta. Jag har aldrig fått veta. Vad jag visste då var att han var aktivt kriminell, och att det därför inte spelade någon roll. Man synar inte den handen när man är sexton.

Jag vet inte heller vad det blev av honom. Han fortsatte i det kriminella några år, sedan försvann han från min radar. Sådana som han försvinner åt två håll, och man frågar sällan vilket.

Vi pratade aldrig om att anmäla. Jag kan inte minnas att tanken ens fanns. Polisen existerade inte som alternativ i vår värld, ungefär som man inte överväger att ringa kungen. Det var ingen kalkyl vi gjorde där på sandlådan. Kalkylen var gjord för länge sedan, av alla år som föregått den här eftermiddagen, och resultatet satt i ryggmärgen: sådant här hanterar man själv eller inte alls.

Skrattet var poängen

I många år tänkte jag på händelsen som ett minne bland andra. Obehagligt, men isolerat. Det tog tid innan jag förstod att det inte var en händelse. Det var en ritual.

Ett rån har ett syfte man kan begripa. Rånaren vill ha något, tar det, försvinner. Det är brutalt men rationellt. Det som hände bakom Skogås centrum hade inget sådant syfte. Utbytet var ett annat: min rädsla mot deras skratt. Rädslan var varan. Skrattet var betalningen.

Förnedring är inte våldets biprodukt. Den är en egen valuta, och den köper något mycket specifikt: rangordning. Den som kan förnedra en annan inför publik, utan konsekvenser, har demonstrerat vem som äger platsen. Inte äger i juridisk mening. Kommunen ägde marken, staten ägde lagen. Men bosniern ägde eftermiddagen, och alla som såg det visste det. Framför allt visste jag det.

Det är därför publiken är obligatorisk. En förnedring utan åskådare är meningslös, som ett mynt ingen erkänner. Skrattet från de andra killarna var inte grymhet i största allmänhet. Det var kvittot.

Och lärdomen fastnar, precis som den är avsedd att göra. Man lär sig var man inte sitter. Vilka vägar man inte tar. Vilka blickar man inte möter. Ingen behöver säga något, ingen skylt behöver sättas upp. Rädslan sköter administrationen själv, tyst och effektivt, år efter år. Det offentliga rummet krymper för vissa och växer för andra, en sandlåda i taget.

Ordet som kom tjugofem år för sent

Runt 2020 fick Sverige lära sig ett nytt ord: förnedringsrån. Unga rånades på jackor och mobiler, tvingades kyssa förövarnas skor, filmades, hånades. Filmerna spreds. Debatten blev upprörd och kort, som svenska debatter blir. Fanns fenomenet? Var det nytt? Var det månne rasistiskt att ens tala om det?

Jag mindes sandlådan.

Fenomenet var inte nytt. Det nya var att det fått ett namn, och att det drabbade barn vars föräldrar hade röster som hördes. Det som pågått i förorternas centrum sedan 1990-talet hade nått villaområdena och innerstan, och plötsligt fanns det ett ord, en debatt, ett samhällsproblem. Vi som växte upp med det hade aldrig något ord. Vi hade bara kunskapen, den man läser av som väder: nu blir det tjafs.

Där ordet saknas saknas också statistiken. Där statistiken saknas saknas problemet, åtminstone för den som styr. I trettio år kunde man därför hävda att otryggheten var en känsla, att rädslan var fördomar, att pojkar som lärde sig undvika sitt eget centrum led av felaktiga attityder som skolan borde korrigera. Hela tiden pågick lektionen, dag efter dag, på skolgårdar och torg och i tunnelbanevagnar: ni är ensamma, vi är många, och ingenting händer den som förnedrar er.

Det är en effektiv skola. Frågan är bara vad eleverna gör med kunskapen.

Vad rädslan bygger

En del svenskar drog slutsatsen att man anpassar sig. Man flyttar när man kan, väljer skola med omsorg, lär barnen att inte sticka ut. Det är den vanligaste vägen, och den är begriplig. Den har bara ett pris: varje anpassning bekräftar rangordningen. Varje gång svennen viker undan blir skrattet lite billigare att köpa.

Andra drog slutsatsen att rädslan skulle besvaras med hat. Jag har skrivit om den vägen förr, och om vad den kostade min generation. Den leder till en annan sorts sandlåda, en självvald, där man sitter med de sina och odlar bitterheten tills den är det enda man äger.

Själv drog jag med tiden en tredje slutsats, och det är den som gjort att jag kan skriva om pistolen utan att darra på handen: rädsla är en färskvara. Den måste förnyas, dag för dag, förnedring för förnedring. Den som slutar vara ensam slutar vara rädd. Inte för att hotet försvinner, utan för att kalkylen förändras, för båda parter.

Bosniern satte en pistol i ansiktet på en ensam sextonåring inför publik. Jag har ofta undrat hur eftermiddagen hade sett ut om det suttit sex av oss på sandlådan i stället för två. Eller om det bakom oss två funnits något som liknade det som fanns bakom honom.

Det är ingen retorisk fråga. Jag vet nämligen svaret.

Sju år senare, vid samma centrum, satt vi inte längre två och två på sandlådorna. Vi hade blivit många, vi hade lärt oss sätta hårt mot hårt, och kalkylen hade förändrats. För båda parter. Ingen satte längre en pistol i ansiktet på oss för att få skratta.

I stället sköt de.

Men det är en annan historia.

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare