Tyskland förbjuder nationalister att resa ut ur landet
Skandalen är ett faktum, och tystnaden från Sverige och EU talande. Nationalister beläggs med utreseförbud, av rädsla för att deras idéer ska kunna få spridning.
Det som just nu sker i Förbundsrepubliken Tyskland är ett demokratiskt haveri av sällan skådat slag. En grupp oppositionella aktivister, vars enda brott är att de tänkt delta i en fredlig konferens om återvandring i Milano, har förbjudits att lämna landet. De har beordrats att infinna sig hos lokal polis två gånger om dagen och hotas med böter om de inte lyder. Deras rörelsefrihet inom Schengen har avskaffats med ett pennstreck. Allt för att de har fel åsikter.
Och detta sker alltså inte i Vitryssland, Ryssland eller Kina. Det sker i Tyskland. EU:s ekonomiska och politiska motor. Det land som mer än något annat gärna spelar moralens väktare och föreläser för andra om "liberala värderingar", "mänskliga rättigheter" och "rättsstatens principer".
Men vem fördömer detta? Inte Sveriges regering. Inte EU-kommissionen. Inte någon av de annars så ivriga rösterna som brukar rasa över inskränkningar mot HBTQ-rörelser i Polen eller "anti-Soros-retorik" i Ungern. När Tyskland inför ett effektivt reseförbud för regimkritiker – då är det tyst.
Den verkliga anledningen
I det brev som skickats till de berörda framgår den verkliga orsaken: den tyska staten vill inte skämmas. Man befarar att det internationella anseendet kan ta skada om personer med "fel" åsikter från Tyskland deltar i ett evenemang där återvandring diskuteras. Därför är det – enligt myndigheterna – proportionerligt att förbjuda dem att resa till Italien, Österrike och Schweiz.
Det handlar alltså inte om något hot om våld. Inte om olagliga handlingar. Det handlar om att människor, på inbjudan, tänkt delta i en idékonferens tillsammans med forskare, författare och opinionsbildare från hela Europa. Därför spärras de in inom det egna landets gränser.
Det är en absurd och farlig logik. För det innebär att staten nu förbehåller sig rätten att hindra sina medborgare från att lämna landet – inte för vad de har gjort, utan för vad de tänker. Inte för vad som bevisligen skulle kunna hända, utan för att det "skulle kunna uppfattas illa internationellt".
En ny typ av diktatur
Vi måste våga kalla detta vid dess rätta namn: det är ett uttryck för en mjuk diktatur. Ett system där oppositionen inte förbjuds officiellt, men där man i praktiken gör allt för att stoppa dess röster från att höras. Där man inte bränner böcker, men plockar bort författare från plattformar. Där man inte spärrar in regimkritiker på obestämd tid – men ser till att de förlorar sina jobb, nekas bankkonto eller, som i det här fallet, hindras från att resa.
Det är totalitarism med ett vänligt ansikte. Och det är precis den typ av utveckling som varje verklig frihetsvänn borde frukta. Därför är det så talande att de som talar sig så varma om frihet och demokrati – både i Tyskland och i Sverige – är tysta.
När Polen reformerar sitt rättssystem, då ska hela EU-apparaten mobiliseras. När Ungern vill begränsa utländsk finansiering av NGOs, då rasar Europaparlamentets alla talarstolar. Men när Tyskland låser in sina regimkritiker – då är det plötsligt förståeligt.
Dubbelmoralen är monumental.
Vad gör Sverige?
Frågan vi måste ställa oss i Sverige är: Vad gör vår regering? Vad säger vår utrikesminister? Kommer någon från Moderaterna, Kristdemokraterna eller Liberalerna kräva att Tyskland respekterar sina medborgares rätt till fri rörlighet och yttrandefrihet? Eller är även de för fega, för bekväma eller för ideologiskt överens med den tyska regimen?
Sanningen är att hela det europeiska etablissemanget håller varandra om ryggen. Det som sker i Tyskland är ingen avvikelse – det är teststadiet för vad som ska bli standard i hela EU. Nästa gång är det Sverige. Eller Frankrike. Eller Belgien. Alla de som i maktens ögon har "fel" åsikter kan och kommer att drabbas.
Det börjar med utpekanden. Sen stängs bankkonton utan att etablissemanget bryr sig. Sen förbjuds evenemang. Och till slut – som nu – förbjuds människor att resa. Demokratin skalas av lager för lager, tills det bara återstår ett skal: val som inte betyder något, en press som inte granskar makten, och ett folk som lärt sig att hålla tyst.
I Sverige står vi nu inför sista steget. Vi har redan sett hur nationellas bankkonton stängs ned och evenemang ställs in efter att lokaluthyrare pressats av polis och politiker. Än så länge får vi resa ut ur landet för att delta på konferenser, men hur länge till?
Europa behöver nya röster
Det är därför evenemang som Remigration Summit i Milano, och Awakening Conference som jag ska till i Finland nästa helg, är så viktiga. De visar att det finns ett Europa bortom EU, bortom Brysselbyråkratin och det teknokratiska förmynderiet. Ett Europa som minns vilka vi är. Som förstår att nationen, familjen och det egna folket inte är skamfläckar att radera, utan grundpelare att bygga vidare på.
Och det är därför den tyska regimen är så rädd. Inte för våld, inte för kaos – utan för idéer. För visioner. För framtidsdrömmar som inte låter sig fogas in i deras samhällsexperiment.
Vi i Sverige måste visa var vi står. Det krävs inga demonstrationer eller högljudda gester – men det krävs ett principiellt fördömande. Det krävs att våra politiker, våra medier och våra medborgare vågar säga: Det här är inte acceptabelt.
För om vi tiger nu, då har vi inget att säga nästa gång våra egna friheter ryker. Då står vi där som fånar när nästa steg tas, och vi undrar hur det kunde gå så långt.
Det gick så långt för att ingen sa ifrån.
■
Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare!