Vad är Sverige och vilka är svenskarna?
Vad är Sverige och vilka är svenskarna?
Om det komplexa i etnicitet och identitet, om svenskheten som ett politiskt projekt och om hur nationalismen kanske är fel verktyg för det vi vill uppnå?
Detta är del två i min artikelserie “Är nationalismen en hämsko”. Om du inte läst del ett redan så föreslår jag att du gör det först.
Om svaret för svenska nationalister på frågan vilka som är folket är enkelt, nämligen “svenskarna”, så är följdfrågan om vilka svenskarna är något som kräver ett längre resonemang. Det är frågan vi nationalister ofta fnyser åt, eftersom vi hävdar att den är enkel; och den är ganska enkel om det handlar om en ögonblicksbild. Men tar vi ett historiskt perspektiv, och kanske framförallt ett framtida sådant, blir bilden genast mer komplex.
Etnicitet och identitet är komplexa saker, och en förståelse för detta leder förhoppningsvis till en mer framgångsrik strategi för framtiden än den som allt för många nationalister hänger sig åt idag.
Komplexiteten i etnicitet och identitet
Etnicitet, såsom svenskheten, är nämligen inte något strikt genetiskt. Alltså, om du i teorin föds av två svenska föräldrar i en helt annan del av världen, aldrig lär dig svenska och inte hänger dig åt några svenska traditioner eller kulturella uttryck, kommer din identitet knappast att vara svensk. Etnicitet är helt enkelt mer än bara genetik.
Men svenskheten är inte heller enbart kulturell. Detta kan vi se hos alla de som adopterats från Asien eller Afrika till Sverige. Dels hur de själva ständigt upplever sig som "den andre", hur de ofta känner en längtan tillbaka till sina egentliga rötter och hur andra svenskar inte ser på dem som fullvärdiga medlemmar av folkgemenskapen eftersom vi med våra blotta ögon kan se att de inte delar vår historia. Vi kan acceptera dem, tycka om dem och så vidare - men de kan aldrig till hundra procent uppfattas som etniska svenskar.
Nationalistisk definition av svenskheten
Jag menar egentligen inte att ägna mig åt postmodern dekonstruktion, men jag förstår att jag hamnar nära det i mitt resonemang. Men hur låter det egentligen när nationalister ska definiera svenskheten? Det blir svävande, eftersom det inte går att koka ned till rent materialistiska värden. För Sverigedemokraterna blev det talet om “nedärvd essens”, och när Magnus Söderman i Till värn för Norden skulle förklara det hela lät det så här:
Sverige är vår plats på jorden. Vi har inte fått detta land till skänks av någon Gud och inte heller kan vi läsa om vår rätt till detta land i någon religiös urkund. Detta land har tillkämpats oss och genom tiderna som gått tagit formen av det vi känner som Sverige idag. Sverige är svenskarnas land.
Svenskarna? Återigen dyker den näsvise upp och frågar: ”Vem är egentligen svensk?” Svaret blir återigen en subtil känsla snarare än något konkret. För nog är det så att både du och jag inom oss vet när någon är svensk? Våra definitioner må skifta en aning men i det stora hela är de flesta svenskar överens om vem som är svensk.
Det har inte heller varit någon stor sak förr, att finna denna definition. För oss svenskar har det varit självklart vem som är svensk medan dagens journalister och samhällsdebattörer har hängt upp sig på detta och det är genomskinligt varför: man vill ifrågasätta existensen av att det ens går att vara ”svensk” eller att hävda att vem som helst kan vara svensk.
Men låt oss då ställa frågan, blir du afrikan bara för att du bosätter dig i Afrika? Eller japan om du flyttar till Tokyo? Nej, inte heller blir du fransman av att flytta till Frankrike. Dina barn och barnbarn kommer kanske att vara fransmän men det kommer ta långt fler släktled innan dina efterkommande kommer att kunna sägas vara japaner eller afrikaner; så många släktled som det krävs för att utradera de yttre tecknen på deras svenskhet.
För vare sig man vill eller inte så handlar den nationella tillhörigheten om såväl yttre som inre kännetecken.
Det politiska perspektivet på svenskhet
Inre och yttre kännetecken, genetik och kultur — men glömmer vi kanske en tredje del här? En som vi kanske inte alltid talar om eftersom den lämnar det metafysiska och blir betydligt mer konkret. Är det inte så att Sverige, svenskarna och svenskheten också är ett politiskt projekt?
Under konferensen Fria ord 2021 sa libertarianen Klaus Bernpaintner att svenskheten var en social konstruktion, och nationalisten Jeff Ahl protesterade frustrerat. Det är så klart hårddraget, och förmodligen medvetet provokativt av Bernpaintner, men är det helt taget ur luften? Jag menar att det inte är det.
Man kan enkelt ta Skåne som exempel. Få skulle ifrågasätta att skåningarna är svenskar idag, men det var först 1658 som Skåne hamnade under svensk styre efter fredsfördraget i Roskilde. Vi har också Jämtland och Härjedalen som några år tidigare hamnade under svenskt styre efter freden i Brömsebro, efter att under stora delar av tiden innan det varit lojala mot Norge.
Och nu talar vi bara om att de hamnar under den svenska kronan; hur lång tid det tog för jämtar, hälsingar och skåningar att börja identifiera sig som svenskar? Tja, en del av dem gör det fortfarande inte, men för de allra flesta tog det många generationer.
Glöm inte heller att Finland var en del av Sverige fram till 1809, och hade Sverige inte förlorat Finland till Ryssland hade finnarna förmodligen försvenskats under förra sekelskiftet likt man gjorde med så många andra minoriteter. Ta bara de finnar som blev kvar på den svenska sidan gränsen, till exempel Tornedalsfinnarna, som (tvångs-)försvenskades under slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet.
I dag skulle de flesta mena att tornedalingarna är svenskar, och många av dem har glömt bort sina förfäders modersmål.
Svenskheten i framtiden
Poängen jag försöker göra är att den svenska identitet och etnicitet vi idag ser som självklar är en ögonblicksbild; den hade varit något annat om du frågat någon för 250 år sedan, och den kommer med största sannolikhet vara ytterligare något annat om 250 år. Det betyder inte, vilket säkert någon fin “antirasist” hade velat hävda, att det inte finns några svenskar eller att eftersom svenskheten kan anses var under ständig förändring så finns inte heller något svenskt att vare sig bevara eller försvara.
Det var en typ av nationalistisk våg under förra sekelskiftet som ledde till försvenskningen av skåningar, jämtar och tornedalingar - för att nämna några. I samband med radions och televisionens framväxt arbetade man aktivt för att enbart rikssvenska skulle höras, och de med tydlig dialekt fick gå till talpedagoger och lära sig tala “riktig svenska”. Det var, på riktigt, ett försök att utplåna Sveriges mångfald och ersätta den med en ganska konform och homogen svensk identitet.
Men det var också denna nationalistiska våg som ledde till att finnarna mentalt bröt sig fria från ryssen, att det finska språket växte i status och som la grunden för den stolta finska nation vi har i det som en gång var Sveriges östra rikshalva idag.
Förståelsen för hur den relativt moderna bilden av etnisk svenskhet har växt fram är viktig att ha med sig när vi formerar strategier för framtiden, och när vi ställer oss frågan ifall nationalismen verkligen är rätt verktyg för att förverkliga våra visioner.
Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 0739192313.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare!
Mycket intressant artikelserie, jag ser fram emot nästa del!