Varför Sverige inte kan förändras vid valurnan
Sverige är inte Ungern. Våra maktstrukturer cementerades redan på 60- och 70-talet. Röstningen har blivit en ritual som bevarar systemet, inte ett verktyg för verklig förändring.
En lyssnare hörde nyligen av sig efter vår podd om demokratin:
“Ni säger att vi aldrig kan få riktig förändring genom att rösta. Men om man ser till Ungern och till viss del Polen så verkar de ändå ha lyckats – där röstade man ju fram sina ledare. Hur ser ni på det?”
Det är en utmärkt fråga. Den går till kärnan av den politiska teater jag beskriver i min nya bok Skådespelet, som nu går att förbeställa i en exklusiv samlarutgåva via runstroms.se. För att förstå varför vi menar att röstsedeln i Sverige inte är vägen till verklig förändring måste vi jämföra två olika verkligheter: de unga demokratierna i Central- och Östeuropa – och det cementerade systemet i Sverige.
Ungern och Polen – unga demokratier
Ungern och Polen är i praktiken nya statsbildningar. När järnridån föll kring 1989–1990 byggdes deras politiska system upp från grunden. Visserligen fanns historiska rötter i äldre tiders parlamentarism, men de institutioner som finns idag är unga, plastiska och ännu inte förstenade.
Det innebar att politiska rörelser med folkligt stöd kunde omforma själva spelplanen. Viktor Orbán i Ungern är det tydligaste exemplet. Med stabil majoritet i ryggen har han genomdrivit konstitutionella ändringar, reformerat domstolsväsendet, byggt alternativa mediestrukturer och format samhällsandan i en mer nationell riktning.
Polen har följt en mer krokig väg, men även där har partier som Lag och Rättvisa (PiS) kunnat förändra systemet i grunden. Inte utan motstånd – EU har ofta försökt sätta käppar i hjulen – men ändå med verkliga effekter.
Gemensamt för dessa länder är att institutionerna var unga och att folkopinionen var präglad av erfarenheten från kommunismen. Det fanns både en vilja och en möjlighet att på kort tid omforma samhället.
När makten cementerades i Sverige
Sverige är något helt annat. Här är systemet inte ungt och plastiskt, utan gammalt och cementerat. Under 1960- och 70-talet genomfördes en rad reformer som på ytan presenterades som demokratisering, men som i praktiken skapade en struktur där verklig förändring genom röstsedeln blev nästan omöjlig.
Låt mig gå igenom några exempel, men listan är långt från komplett.
Enkammarriksdag och nytt valsystem (1971)
Den gamla tvåkammarriksdagen, där överhuset fungerade som en broms mot förhastade beslut, avskaffades. Istället fick vi en enkammarriksdag med ett valsystem som ger nästan total proportionalitet. Det innebär att partiernas listkontroll blev avgörande och att lokala eller individuella avvikelser försvagades. Den politiska lojaliteten binds uppåt, till partiledningen, snarare än nedåt, till väljarna.
Regeringsformen 1974 och Torekovkompromissen
Den nya grundlagen slog fast att “all offentlig makt utgår från folket”. Men i samma ögonblick tömdes monarkin på reell makt. Kungen förlorade sin roll i regeringsbildningen och reducerades till en symbolisk statschef. Istället blev talmannen central, och systemet med negativ parlamentarism infördes: en statsministerkandidat godkänns så länge inte en majoritet av riksdagen aktivt röstar emot. Det gör regeringsbildning till ett internt spel bland partierna, snarare än en direkt följd av väljarnas mandat.
Självständiga myndigheter – förbud mot ministerstyre
I regeringsformen kodifierades principen att regeringen och riksdagen inte får styra hur en förvaltningsmyndighet fattar beslut i det enskilda fallet. Tanken var att skydda mot godtycke, men effekten blev att byråkratin fick en autonomi som gör politiken trög och svår att påverka. Oavsett vilken regering som sitter vid makten, fortsätter myndigheterna i stort sett som tidigare.
Kommunreformen (1964–1974)
Den gamla kommunstrukturen, med över tusen små enheter nära medborgarna, slogs ihop till cirka 290 större kommuner. Resultatet blev en mer professionell förvaltning, men också en kraftig centralisering. Lokala folkviljor förlorade inflytande när småskaliga samhällen slukades av större enheter.
Korporativa strukturer – MBL 1976
Medbestämmandelagen gav fackföreningarna lagstadgad rätt till insyn och förhandling vid större förändringar i arbetslivet. Det förstärkte den svenska modellen där stat, fack och arbetsgivare förhandlar fram lösningar ovanför väljarnas huvuden. Valrörelser blev mindre avgörande för samhällsutvecklingen än de institutionella förhandlingar som ständigt pågår.
Folkomröstningar – rådgivande, inte bindande
1979 reglerades folkomröstningar särskilt. De är i normalfallet rådgivande och initieras av riksdagen. Därmed fungerar de som legitimitetsventiler snarare än verkliga utslag av folkviljan. Kärnkraftsomröstningen 1980 är det tydligaste exemplet: tre linjer, alla olika, men ingen av dem fick fullt genomslag i politiken.
Resultatet – en tvångströja för folket
Alla dessa förändringar sammantagna skapade en ordning som på ytan är demokratisk, men som i praktiken fungerar som en tvångströja.
Partierna kontrollerar vilka personer som representerar väljarna.
Regeringsbildningen sker genom interna spelregler, inte genom direkt folkligt mandat.
Byråkratin är självständig och fortsätter oavsett valresultat.
Lokala samhällen har centraliserats och blivit administrativa enheter.
Fackföreningar och arbetsgivarorganisationer har institutionaliserats som medlagstiftare.
Folkomröstningar är ventiler för legitimitet, inte bindande uttryck för folkets vilja.
Detta är bakgrunden till varför Sverige inte kan jämföras med Ungern eller Polen. Där är systemen unga, flexibla och formbara. Här är systemet gammalt, trögt och byggt för kontinuitet.
Valet som ritual
I Skådespelet beskriver jag röstningen som en ritual. Den har formen av en högtid, en ceremoni där människor får uppleva känslan av makt och inflytande. Men det är en ritual som legitimerar ett system som inte kan förändras genom själva rösthandlingen.
Vi ser det gång på gång: partier kan byta plats i regeringskansliet, men riktningen ligger fast. När ett parti försöker bryta ramen ställs det inför ett ultimatum: anpassa sig för att bli “regeringsdugligt” – eller marginaliseras, förbjudas eller demoniseras.
Sverigedemokraterna har fått erfara detta. Partiet började som ett alternativ men har, steg för steg, pressats att acceptera systemets logik. I andra länder har det gått ännu längre: Gyllene Gryning i Grekland förbjöds, NPD i Tyskland processades till döds, och Marine Le Pen har tvingats bli mer systemanpassad för att överhuvudtaget kunna utmana.
Varför jämförelsen haltar
När man jämför Sverige med Ungern och Polen måste man därför ha två saker i åtanke:
Olika politiska kulturer
Ungern och Polen har erfarenheter av kommunismens förtryck, vilket skapat en stark vilja att återta nationell självbestämmanderätt. Sverige har istället en lång tradition av konsensus och kompromiss. Här är det otänkbart att ifrågasätta själva spelplanen.Olika institutionella förutsättningar
Ungern och Polen är unga demokratier. Institutionerna var nyligen byggda och kunde omformas. Sverige däremot är en av världens mest cementerade demokratier. Här är systemet byggt för att stå emot förändring, inte möjliggöra den.
Vägen framåt
Därför är det inte en motsägelse att vi säger att röstsedeln i Sverige inte räcker. I ett land där systemet byggts för att absorbera och neutralisera förändring är röstningen bara en ritual. Den kan byta ut ansikten, men inte riktning.
Det betyder inte att allt är hopplöst. Men det betyder att förändring måste ske på andra sätt: genom att bygga gemenskaper, alternativa strukturer och lojaliteter utanför statens kontroll. Bara så kan verklig frihet och folkstyre återuppstå.
Vill du fördjupa dig i hur demokratin blev ett skådespel och hur vi kan återta makten, beställ min bok Skådespelet. Samlarutgåvan kan nu förbeställas via runstroms.se.
■
Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare