Vem är egentligen svensk och vad innebär det att vara svensk?

När Sverige gick från nationalstat till mångkultur uppstod en fråga som är både komplicerad och enkel.

Frukost under stora björken av Carl Larsson 1896

Det är kanske en av de underligaste frågorna, men ändå återkommer den hela tiden. Jag vet faktiskt inte om det finns något annat folk som lika ofta diskuterar detta, men jag antar att det till viss del är en följd av ett samhälle som går från en nationalstat (där nationalitet och medborgarskap i stort sett är samma sak) till en mångkulturell stat (där massa olika nationer delar medborgarskap).

För inte så länge sedan var det självklart att nästan alla som bodde i Sverige var svenskar. För socialdemokratin gick det till och med så långt att de etniska minoriteter som fanns i Sverige (framförallt samer och tornedalingar, men i viss mån även romer och judar) skulle försvenskas. Idag vet vi mycket om “försvenskningen” av samerna, och de övergrepp som det innebar, och kanske ligger en historisk skam och gnager över många svenskar när svenskhet ska diskuteras.

Frihetlig nationalism vs imperialistisk nationalism

Den typen av försvenskning är inte något som ligger i linje med den nationalism jag förespråkar, som lutar mycket mer åt etnopluralismen, men det går absolut att hävda att den är en variant av ett nationellt projekt. Det är också här som den frihetliga nationalismen skiljer sig så radikalt från den som jag brukar kalla den imperialistiska nationalismen — den senare är intresserad av att erövra och inlemma andra folk och deras territorier i sitt rike och i längden sitt nationsbyggande, medan den förra i första hand vill försvara det man har och är ointresserad att tvinga på någon annan sin identitet och övertygelse.

Men den distinktionen gäller ju när en stat eller ett folk försöker expandera utanför sina gränser, men det är ju inte Sveriges fall i dag. Istället är det miljontals människor från andra länder som tagit sig till Sverige, och frågan om svenskhet rör i första hand dessa personer. Är de svenskar nu när de bor i Sverige? Kan de någonsin bli svenskar?

Svenskhet i dagens Sverige: en komplex fråga

Frågor om nationell identitet är egentligen aldrig enkla, men de är hanterbara i ett samhälle där befolkningen är relativt homogen. Dagens Sverige ser dock etnodemografiskt väldigt annorlunda ut jämfört med Sverige för femtio eller hundra år sedan, och frågan blir därmed allt mer komplex.

Att nation och stat inte är synonymer är nog de flesta medvetna om, annars hade ju begreppet nationalstat varit minst sagt redundant. Nationell identitet är således också frånkopplat från medborgarskapet, varför också judar, tornedalingar, romer, samer och sverigefinnar kan vara svenska medborgare, med tillhöra en annan nation än den svenska. Hade de tillhört samma nation, alltså haft samma nationella identitet, så hade de ju inte behövt klassas som nationella minoriteter.

Ganska enkelt.

Ett problem när man diskuterar vem som är svensk är att vi har samma ord för den som är medborgare som för den som tillhör den svenska nationen. Inte heller det är speciellt konstigt, eftersom Sverige under så lång tid faktiskt var en nationalstat (och en av världens homogenaste därtill).

Men när vi nu inte längre är en nationalstat; när hundratals nationer bor i Sverige och är medborgare i den mångkulturella staten; vad innebär det då att vara svensk?

Sverigedemokraternas syn på svenskhet

Sverigedemokraternas Mattias Karlsson hävdade på Twitter att:

Ursprung är inte detsamma som identitet & kulturell tillhörighet. Många med utländsk bakgrund är idag lika svenska som jag, MEN många assimileras inte och därför finns det en stark korrelation mellan bakgrund och kultur. Sveriges kultur byts gradvis ut. Detta måste vi få prata om.

Här har Karlsson så klart helt rätt. Identitet och kulturell tillhörighet är inte alltid samma sak som ens ursprung. Detta kan inte minst många adopterade vittna om, även om det just bland utlandsadopterade uppstår andra problem som verkar leda till en ökad risk för psykisk ohälsa och högre självmordsbenägenhet. Att detta delvis beror på en kognitiv dissonans när spegelbilden (ickesvensk) inte motsvarar den egna identiteten (svensk) samt ett trauma av att slitas från sin egen nation och placeras i en annan känns inte som ett allt för djärvt antagande.

Widar Nord, som rattar Fria Tiders Twitterkonto, går dock till angrepp på Karlsson och raljerar, som jag själv många gånger gjort, över Sverigedemokraternas “öppna svenskhet”.

Så länge vi kan få Mohamed och Abdi att äta köttbullar, spela varpa och dansa små grodorna så är väl det där med folkutbytet inte så mycket att orda om.”

Erik Almqvist, tidigare toppnamn inom Sverigedemokraterna och numer chefredaktör på Exakt24, bryter in i diskussionen som följer och skriver bland annat att:

Personligen tycker jag att denna debatt har förts felaktigt från början till slut. Dels av de som inte menar att det finns något svenskt folk, men också av de som menar att svenskhet = rastillhörighet. Personligen tycker jag inte nationell identitet är något binärt utan det finns 10 miljoner vandrande grader av svenskhet i Sverige. Och jag tycker inte att det är en politisk fråga att bestämma exakt vem som kvalar in och vem som inte gör det.

Uppenbarligen kan inte ens nationalister riktigt enas om det, även om jag ofta tror att det är resultatet av semantik och låste föreställningar om vad “den andre” “egentligen menar”.

Fast är det inte ganska enkelt?

Till slut kommer den anonyme signaturen rob in och säger det som egentligen behövs sägas:

Det finns en gråzon såklart men det finns också solklara fall där man kan säga enkelt, det är en svensk, det är inte en svensk. Börja med de solklara fallen så kan den akademiska diskussionen försigå under tiden.

För visst är det som verkar så komplext egentligen ganska enkelt? De allra flesta svenskar vet vem som är svensk och vem som inte är det. Biologi och härstamning är en viktig beståndsdel i detta, men den är inte allenarådande och den är inte helt uteslutande. Det finns människor som inte har svenska föräldrar, men som har en svensk identitet och av andra svenskar uppfattas som svensk — vad skulle den personen då vara, om inte svensk?

Precis som just Sverigedemokraterna så enkelt men träffsäkert en gång formulerade det i sitt invandringspolitiska program:

Svensk är den som har en helt övervägande svensk identitet, och som av sig själv och av andra svenskar uppfattas som svensk.

Slaget om svenskheten

Slaget om svenskheten, om rätten att definiera vem som är och inte är svensk, kommer pågå under lång tid framöver. Men den kommer knappast bara från nationalistiskt håll. Från vänster beskyller man gärna Sverigedemokraterna för att vilja göra just detta, berätta vem som är svensk och inte. Men sanningen är ju att de själva gör precis samma sak när de hävdar att alla som kommer till Sverige plötsligt är svenskar.

För etniskt medvetna nationalister kommer dock frågan behöva ta ännu ett varv: Vilka är egentligen vårt folk? Vilken nation är det vi kämpar för? Är de som rent genetiskt är svenskar, och som delar vissa ytliga kulturella drag med oss så som midsommar- och julfiranden, alltid en del av vår nation? Även om de aktivt så väl förnekar dess materiella existens (genom att hävda att alla i Sverige är svenskar) och kanske lika aktivt arbetar (genom till exempel politiskt engagemang) för att göra oss till en minoritet i vårt eget land?

Räkna med att jag kommer behöva återkomma till den här frågan både tre och fem gånger här på Friborna tankar framöver.