Från Rom till Bryssel: Hur EU:s grundfördrag steg för steg centraliserat makten
Från frihandelssamarbete till överstatlig union: Följ hur EU genom sina fördrag systematiskt monterat ned medlemsländernas självbestämmande och koncentrerat makten till Bryssel.
Den europeiska integrationen presenterades ursprungligen som ett fredsprojekt och en handelsunion. Idag, efter mer än sextio år av fördragsändringar och maktförskjutningar, har den ursprungliga visionen förvandlats till något helt annat: en överstatlig union där nationellt självbestämmande systematiskt undergrävs till förmån för en centraliserad maktapparat i Bryssel. Genom en serie noga genomtänkta fördragsändringar har EU steg för steg utvidgat sina befogenheter, ofta utan att de europeiska folken fullt ut förstått konsekvenserna av förändringarna.
Romfördraget: De dolda fröna till överstatlighet
När Romfördraget undertecknades 1957 var den officiella visionen ett europeiskt samarbete för fred och välstånd genom handel. Men redan här fanns fröna till dagens överstatliga union. Genom att etablera överstatliga institutioner som kommissionen och domstolen, skapades verktyg för en gradvis maktförskjutning från medlemsstaterna till den centrala nivån.
Särskilt betydelsefullt var inrättandet av den Europeiska kommissionen, som fick ensamrätt att föreslå ny lagstiftning. Detta kan tyckas som en teknisk detalj, men i praktiken innebar det att medlemsstaterna förlorade kontrollen över den politiska dagordningen. Istället fick en överstatlig institution monopol på att initiera nya lagar och regler.
Enhetsakten: Den första stora maktförskjutningen
Med den Europeiska enhetsakten 1986 togs det första stora steget mot att systematiskt undergräva medlemsstaternas vetorätt. Genom införandet av kvalificerad majoritet i ministerrådet för beslut om den inre marknaden, kunde enskilda länder nu köras över i viktiga nationella frågor.
Förespråkarna hävdade att detta var nödvändigt för att "effektivisera beslutsfattandet". I realiteten var det ett medvetet val att försvaga medlemsstaternas möjlighet att skydda sina nationella intressen. Det som presenterades som en teknisk förändring var i själva verket en betydande maktförskjutning mot överstatlighet.
Maastrichtfördraget: Det avgörande steget
Med Maastrichtfördraget 1992 togs det avgörande steget från ekonomisk gemenskap till politisk union. Införandet av EU-medborgarskapet var en tydlig signal om ambitionen att gradvis ersätta de nationella identiteterna med en konstruerad europeisk identitet.
Särskilt betydelsefullt var beslutet om den gemensamma valutan. EMU presenterades som ett ekonomiskt projekt, men var i grunden politiskt. Genom att frånta medlemsstaterna kontrollen över penningpolitiken, skapades ett kraftfullt verktyg för ekonomisk styrning från centrum. De sydeuropeiska ländernas senare ekonomiska kriser visar tydligt farorna med detta överstatliga experiment.
Amsterdam och Nice: Centraliseringen fortsätter
Amsterdam- och Nicefördragen fortsatte den stegvisa maktförflyttningen till Bryssel. Genom att utvidga områdena för majoritetsbeslut och stärka EU-institutionernas befogenheter, försvagades medlemsstaternas inflytande ytterligare. Särskilt allvarligt var hur dessa fördrag började tränga in på traditionellt nationella områden som invandringspolitik och rättsliga frågor.
Den så kallade "flexibilitetsklausulen" i Amsterdamfördraget gav unionen möjlighet att agera även på områden där den formellt saknade befogenhet. Detta var ett tydligt exempel på hur fördragen systematiskt använts för att utvidga EU:s makt på medlemsstaternas bekostnad.
Lissabonfördraget: Den slutliga transformationen
Lissabonfördraget 2007 markerade EU:s slutliga transformation till en överstatlig union. Efter att det ursprungliga förslaget om en EU-konstitution röstats ned i folkomröstningar, återkom i praktiken samma innehåll i ny förpackning som Lissabonfördraget.
Fördraget innebar en dramatisk utökning av EU:s befogenheter. Genom att göra EU:s stadga om grundläggande rättigheter juridiskt bindande, skapades ett verktyg för att åsidosätta nationell lagstiftning på en mängd områden. Den nya posten som "utrikesminister" (formellt Hög representant) signalerade tydligt ambitionen att ta över medlemsstaternas utrikespolitik.
Särskilt allvarligt var hur de nationella parlamentens roll försvagades. Den så kallade "gula kort"-proceduren, som skulle ge nationella parlament inflytande över EU-lagstiftningen, har i praktiken visat sig vara ett tandlöst verktyg som sällan får någon reell effekt.
Ett mönster av systematisk maktförflyttning
När man studerar EU:s fördragsutveckling framträder ett tydligt mönster: Varje nytt fördrag har använts för att flytta makt från medlemsstaterna till den centrala nivån. Detta har ofta skett genom tekniskt komplicerade förändringar vars fulla betydelse varit svår för allmänheten att överblicka.
Särskilt oroande är hur denna process accelererat under senare år. EU:s svar på varje ny kris har varit att kräva mer makt till de centrala institutionerna. Coronakrisen användes för att ge unionen befogenheter över hälsopolitiken. Klimatfrågan används som förevändning för att ta kontroll över energi- och industripolitiken.
Vägen framåt: Motstånd mot fortsatt centralisering
Det är uppenbart att EU:s ledning inte är nöjd med dagens maktfördelning. Diskussioner pågår redan om nya fördragsändringar som skulle ge unionen än mer makt, inte minst över utrikes- och försvarspolitiken. Det finns till och med förslag om att avskaffa medlemsstaternas återstående vetorätt.
För alla som värnar nationellt självbestämmande är det avgörande att förstå hur denna gradvisa maktförflyttning skett. Bara genom att känna historien kan vi effektivt motsätta oss framtida försök till centralisering. De östeuropeiska medlemsländerna, särskilt Polen och Ungern, visar att det är möjligt att stå emot överstatliga påtryckningar när den politiska viljan finns.
Det är dags för fler länder att följa deras exempel. Varje ny fördragsändring måste granskas kritiskt. Varje försök att utvidga EU:s befogenheter måste mötas med motstånd. Endast genom aktivt försvar av nationell suveränitet kan vi hindra den fortsatta marschen mot en europeisk superstat.
Den som tror att denna utveckling är oundviklig bör påminna sig om att hela EU-projektet vilar på fördrag som medlemsstaterna frivilligt ingått. Vad som en gång överlåtits kan också tas tillbaka - om den politiska viljan finns. Frågan är bara hur många fler steg mot centralisering som krävs innan Europas folk säger stopp.
■
Jag behöver din hjälp! Jag har startat en insamling för att kunna fortsätta (och utveckla) min granskning och rapportering av EU och europeisk politik under 2025. Om du har möjlighet, överväg då att donera en slant. Läs mer här.