Middagen före manifestet
Insikter utan handling är tomma. Här är den konkreta vägen framåt: kultur, identitet, gemenskap, och var man faktiskt börjar.
Del fyra i serien Bortom reaktionen.
Denna text avslutar artikelserien, och handlar om var vi börjar någonstans för att göra verklighet av våra idéer.
Del 1: Att ha rätt räcker inte
Del 2: Det som bar när systemen föll och varför arken byggs i solsken
Del 3: Att tänka i generationer
Under de föregående texterna i denna serie har vi rört oss genom vad vi kan kalla för ett landskap av insikter. Vi har sett varför det inte räcker att ha rätt. Vi har sett hur parallella strukturer alltid föregår verklig förändring, och hur de ger sina deltagare något värdefullt redan innan någon yttre seger är vunnen. Vi har sett varför generationstänkande är nödvändigt för allt som ska vara längre än en livstid.
Men insikter som inte leder till handling är tomma. Det räcker inte att förstå. Man måste också agera.
Frågan som återstår är därför den enklaste och svåraste av alla: var börjar man?
Det lilla före det stora
Det finns en frestelse att börja i fel ände. Att rita upp stora planer, formulera manifest, skissa på organisationsscheman. Att tänka i termer av rörelser, plattformar, nationella strukturer.
Tro mig, jag har flera gånger hamnat där själv. Och allt detta kan ha sin plats. Men det är inte där man börjar.
Man börjar med middagen. Med samtalet. Med beslutet att regelbundet samla några människor man litar på. Man börjar med den första konkreta hjälpen man ger utan att förvänta sig något tillbaka.
Wendell Berry, som vi också använde oss av i den andra delen, har skrivit om skillnaden mellan att tänka globalt och att handla lokalt. Hans poäng är inte att det globala är oviktigt, utan att vi bara kan påverka det genom det lokala. Den som inte kan ta ansvar för sin egen plats kommer aldrig att kunna ta ansvar för något större. Den som inte kan bygga förtroende med sin granne kommer aldrig att bygga en rörelse.
Detta låter enkelt, nästan banalt. Men det är här de flesta går fel. Man vill ta genvägar. Man vill hoppa över det mödosamma arbetet med att bygga relationer, skapa förtroende, visa sig pålitlig över tid. Man vill gå direkt till det stora, det synliga, det som ger bekräftelse.
Men det stora vilar alltid på det lilla. Och det lilla tar tid.
Treklangen som ramverk
När vi talar om vad som ska byggas använder vi tre ord: kultur, identitet, gemenskap. De hänger samman, men de pekar mot olika aspekter av samma sak.
Kultur handlar om vad vi skapar och för vidare. Det artikeär berättelserna vi berättar, sångerna vi sjunger, sederna vi håller, kunskaperna vi bevarar. Kultur är inte något man konsumerar – det är något man deltar i. Den som bara tar emot kultur utan att föra den vidare är en konsument, inte en kulturbärare.
Identitet handlar om vilka vi är. Det är medvetenheten om var vi kommer ifrån, vilka som kom före oss, vad vi ärvt och vad vi är skyldiga att lämna vidare. Identitet är inte en etikett man sätter på sig själv. Det är ett ansvar man bär.
Gemenskap handlar om vilka vi tillhör. Det är de konkreta relationerna, nätverken, platserna där vi möts. Gemenskap uppstår inte av sig självt – den måste byggas, vårdas och försvaras.
Dessa tre kan inte skiljas åt. En kultur utan gemenskap blir museal. En identitet utan kultur blir tom. En gemenskap utan identitet blir ytlig. Det är först när alla tre finns tillsammans som något levande uppstår.
Vad man kan göra
Låt oss bli konkreta.
