Scholz ignorerar folkets vilja - sluter avtal om kenyansk massinvandring
Scholz ignorerar folkets vilja - sluter avtal om kenyansk massinvandring
Scholz nya avtal med Kenya: 250 000 invandrare på väg. Trots AfD:s framgångar och växande folklig oro ignorerar den tyska regeringen väljarnas vilja.
Medan den tyska asylpolitiken befinner sig i totalt kaos och allt fler tyskar röstar för minskad invandring, har förbundskansler Olaf Scholz valt att gå i helt motsatt riktning. I ett kontroversiellt drag har han slutit ett avtal med Kenya om att ta emot inte mindre än 250 000 arbetskraftsinvandrare. Detta gör att fler borde ställa sig den självklara frågan: Har folkutbytet blivit viktigare än folkviljan för den tyska regeringen?
Ett hån mot väljarnas vilja
De senaste månaderna har vi sett en tydlig trend i tysk politik. Alternative für Deutschland (AfD) har gjort stora framsteg i opinionsmätningar och val, senast i Thüringen och Sachsen där partiet blev största parti med över 30% av rösterna. Ett liknande valresultat ser ut att vara troligt även i Brandenburg, som går till val nästa söndag. Denna utveckling speglar en växande frustration bland tyska väljare över den okontrollerade massinvandringen och dess konsekvenser för det tyska samhället.
Trots dessa tydliga signaler från väljarkåren har Scholz-regeringen valt att helt ignorera folkets vilja. Istället för att lyssna på medborgarnas oro och vidta åtgärder för att begränsa invandringen, har man nu öppnat dörren på vid gavel för ytterligare en kvarts miljon invandrare från Kenya. Detta är inget annat än ett hån mot de miljontals tyskar som röstat för en mer restriktiv invandringspolitik.
En naiv tro på "kvalificerad arbetskraft"
Förespråkarna för avtalet hävdar att de kenyanska invandrarna kommer att vara högkvalificerad arbetskraft som kan bidra till den tyska ekonomin. Men vi har hört dessa argument förut. Gång på gång har vi sett hur löften om "välutbildade invandrare" har visat sig vara tomma ord.
Ett talande exempel på denna naivitet är det faktum att det första konkreta resultatet av avtalet är importen av fem kenyanska busschaufförer till Flensburg. Låt oss vara tydliga: det finns inget ont i att vara busschaufför, det är ett hedervärt och nödvändigt yrke. Men det är knappast den typ av högkvalificerad arbetskraft som Tyskland påstås behöva så desperat att man måste importera den från Kenya.
Detta väcker en rad, för regimen, obekväma frågor: Finns det verkligen inga arbetslösa tyskar som skulle kunna utbildas till busschaufförer? Är det verkligen värt att flytta människor halvvägs runt jorden för jobb som enkelt skulle kunna fyllas av den inhemska befolkningen? Och om detta är nivån på de "kvalificerade arbeten" som avtalet syftar till, vad säger det om de resterande 249 995 kenyaner som ska tas emot?
Verkligheten är ofta en helt annan än vad förespråkarna för massinvandring vill få oss att tro. Många invandrare saknar de färdigheter och den kulturella förståelse som krävs för att integreras i det europeiska arbetslivet. Istället hamnar de i långtidsarbetslöshet eller lågkvalificerade jobb, vilket sätter ytterligare press på det redan ansträngda välfärdssystemet och bidrar till att pressa ned lönerna för de yrkesgrupper som redan har det svårast.
Dessutom ignorerar denna argumentation helt de långsiktiga konsekvenserna av en sådan massinvandring. Även om vissa invandrare initialt kan fylla luckor på arbetsmarknaden, kommer deras närvaro oundvikligen att förändra det tyska samhällets demografi och kultur på ett genomgripande sätt, och Tyskland kommer därmed upphöra att vara Tyskland när tyskarna inte längre utgör majoriteten av befolkningen.
Den tyska oppositionens kapitulation
Särskilt oroväckande i denna utveckling är den tyska oppositionens, främst CDU/CSU:s, oförmåga att effektivt utmana regeringens politik. Trots att de nyligen avbröt förhandlingarna med regeringen om asylpolitiken, med krav på striktare gränskontroller och färre förmåner för asylsökande, har de misslyckats med att presentera ett trovärdigt alternativ till regeringens invandringsvänliga linje.
Detta misslyckande illustrerar hur djupt rotad massinvandringspolitiken är i det tyska politiska etablissemanget. Även när väljarna skriker efter förändring, tycks de etablerade partierna vara oförmögna eller ovilliga att leverera verkliga alternativ. Detta politiska vacuum har naturligtvis varit en avgörande faktor bakom AfD:s framgångar.
Ett varnande exempel för Europa
Utvecklingen i Tyskland bör ses som en väckarklocka för resten av Europa. När till och med EU:s mäktigaste nation visar sig oförmögen att kontrollera sin invandring och stå emot trycket från globalistiska krafter, vad säger det om situationen i mindre länder?
Samtidigt visar utvecklingen i Nederländerna att det faktiskt går att göra något åt det, även det än så länge bara är i teorin. Att se hur Tyskland och Nederländerna agerar de kommande åren kan visa oss två väldigt olika vägar, som vi kan lära oss mycket av.
Vi ser här konturerna av en djup demokratisk kris. När folkvalda ledare så flagrant ignorerar väljarnas vilja i en så fundamental fråga som nationens demografiska framtid, undermineras själva grundvalarna för det demokratiska systemet. Detta öppnar dörren för ökad polarisering och potentiellt även social oro.
För oss i Sverige och andra europeiska länder är läxan tydlig: Vi måste stå fast vid vår rätt att kontrollera våra gränser och bestämma över vår egen invandringspolitik. Vi kan inte tillåta att överstatliga organ eller kortsiktiga ekonomiska intressen dikterar villkoren för våra nationers framtid.
Det tyska exemplet visar också på nödvändigheten av en grundläggande omprövning av hela det europeiska projektet. En union som konsekvent prioriterar massinvandring och "mångkultur" över medlemsstaternas och deras medborgares intressen har förlorat sin legitimitet.
Avslutningsvis kan vi konstatera att Scholz agerande är ytterligare ett bevis på den djupa klyfta som vuxit fram mellan Europas politiska eliter och de breda folklagren. Medan vanliga tyskar kämpar med konsekvenserna av årtionden av okontrollerad invandring, fortsätter deras ledare att driva på för ännu mer av samma misslyckade politik.
I senaste podcasten från Dagens Svegot diskuterade vi behovet av nya eliter. Utvecklingen i Tyskland påminner oss om att det är brådskande.
Det är hög tid för en radikal kursändring. Europa behöver ledare som sätter sina egna medborgares intressen främst, som vågar stå upp mot det globalistiska trycket och som har modet att försvara våra nationers unika identiteter och kulturer.
Endast genom att återta kontrollen över våra gränser och vår demografi kan vi säkra en trygg och välmående framtid för kommande generationer av européer.
■
Jag behöver din hjälp! Jag har startat en insamling för att kunna fortsätta (och utveckla) min granskning och rapportering av EU och europeisk politik under 2025. Om du har möjlighet, överväg då att donera en slant. Läs mer här.