Scholz panikdrag banar väg för ny storkoalition - men Tyskland behöver mer radikal förändring
När Tysklands vänsterliberala regering nu faller är det med rekordlåga förtroendesiffror. Men systempartiernas rädsla för verklig förändring hotar att kväva hoppet om en ny kurs.
Den vänsterliberala regeringens kollaps i Tyskland är lika välkommen som väntad. När Olaf Scholz den 6 november sparkade finansminister Christian Lindner var det ett desperat försök att ta kommandot över en situation som redan glidit honom ur händerna. Med bara 14 procent av tyskarna nöjda med regeringens arbete var frågan aldrig om, utan när, den så kallade trafikljuskoalitionen skulle falla.
De senaste opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk: SPD (16%), De Gröna (11%) och FDP (4%) når tillsammans bara 31 procent - långt från en majoritet. Men tyvärr ser det ut som att Tyskland går mot en återgång till den typ av kompromissande storkoalition som under Angela Merkel lade grunden för dagens problem.
CDU/CSU, som leder stort med 34 procent, har tydligt deklarerat att man inte tänker samarbeta med AfD (17%). Detta trots att de två partierna tillsammans skulle ha en solid majoritet och kunna genomföra den kursändring som Tyskland så desperat behöver. Istället pekar allt mot en ny regering mellan CDU/CSU och SPD - visserligen under konservativ ledning denna gång, men knappast med kraft att ta tag i landets grundläggande problem.
Schröders skugga över budgetkrisen
I centrum för regeringskrisen står den så kallade skuldbromsen - det grundlagsfästa kravet på i princip balanserad budget som Lindner vägrade överge. Det är en bitter ironi att det är just en socialdemokratisk regering som nu vill överge ett av de få kvarvarande hindren mot ohämmad skuldsättning.
Att dagens SPD så desperat vill kunna ta nya lån är särskilt anmärkningsvärt eftersom det var under Gerhard Schröder som partiet senast visade någon form av ekonomiskt ansvar. Hans Agenda 2010 var visserligen kontroversiell, men den gav åtminstone Tyskland en chans att konkurrera i den globala ekonomin.
Ideologisk energipolitik får katastrofala följder
Men budgetkrisen är bara toppen på isberget. Den verkliga krisen har sin grund i åratal av ideologiskt driven politik som systematiskt undergrävt Tysklands styrka och självständighet. Ingenstans blir detta tydligare än i energipolitiken.
Beslutet att stänga ned kärnkraften - påskyndat efter Fukushima-olyckan - har gjort Tyskland extremt sårbart. Det ryska gasberoende som blev följden har nu, efter Ukraina-krigets utbrott, lett till skenande energipriser som slår hårt mot både hushåll och industri.
Invandringspolitikens höga pris
Lika förödande har den okontrollerade invandringen varit. Medan etablissemangspartierna fortsätter tala om "utmaningar" och "integration" växer parallellsamhällen fram i städerna. Den sociala sammanhållning som en gång var Tysklands styrka vittrar bort i en accelererande takt.
Det är betecknande att varken CDU/CSU eller SPD visar någon verklig vilja att ta tag i dessa problem. Istället kommer en eventuell storkoalition sannolikt fortsätta på den inslagna vägen, om än i något långsammare takt.
Konservativ återvändsgränd
Friedrich Merz och CDU/CSU står nu inför ett vägval. Genom att kategoriskt avvisa samarbete med AfD låser man fast sig i en position där det enda realistiska regeringsalternativet är just en ny storkoalition med SPD.
Detta är förvisso "mindre dåligt" än den nuvarande vänsterliberala regeringen. En CDU-ledd regering skulle sannolikt bromsa den värsta galopperande vänsterliberalismen. Men den skulle knappast våga ta tag i de grundläggande strukturella problem som hotar Tysklands framtid.
Särskilt oroande är att en sådan regering med all sannolikhet skulle fortsätta den villkorslösa underkastelsen under EU:s federalistiska ambitioner. Merz har, precis som Merkel före honom, visat sig vara en pålitlig allierad till Bryssel snarare än en försvarare av tysk suveränitet.
Det Tyskland egentligen behöver är en radikal kursändring. En politik som sätter nationens intressen främst, som vågar ta tag i de verkliga problemen med invandring och parallellsamhällen, som återställer en rationell energipolitik, och som står upp mot EU:s överstatliga ambitioner.
Men med etablissemangspartiernas ovilja att ens överväga samarbete med de krafter som faktiskt vill se en sådan förändring, riskerar Tyskland att gå från en handlingsförlamad vänsterliberal regering till en handlingsförlamad storkoalition. Det är knappast vad landet behöver i dessa kritiska tider.
■
Jag behöver din hjälp! Jag har startat en insamling för att kunna fortsätta (och utveckla) min granskning och rapportering av EU och europeisk politik under 2025. Om du har möjlighet, överväg då att donera en slant. Läs mer här.